Tjyvtjockt...

... i halsen alltså. Fy och usch! Men samtidigt är jag mycket tacksam att jag är ledig nu så jag kan få vara sjuk i lugn och ro och slipper gå till jobbet stup i kvarten.

25 december

Kolla! Dagen HAR blivit längre...

År 2010

Börjar bli dags att sammanfatta det år som gått. När man ser tillbaka på det såhär i backspegeln så har det ju tveklöst varit det mest händelserika sedan 1993. På ont och gott...

Drabbad av/välsignad med en halvårslång period av "flow" från februari och framåt satte fart på hjulen och att jag slutligen helt och fullt kommit ut garderoben efter skilsmässa och utbrändhet och allt som varit blev tydligt. Vi gör val varje dag, men en del av dem kan man aldrig göra ogjorda och de val jag gjort detta år VILL jag inte ha ogjorda.

Två gånger förälskad och två gånger förlorad... Man lär sig - gjorde man inte det skulle ju livet vara meningslöst. Visst saknar jag dem - båda två - men det som skett har lämnat något positivt efter sig och jag är inte bara en bättre människa nu, utan också en starkare. Jag har gått stigar jag aldrig skulle gått om jag inte fattat alla de val som detta år drivit framåt. Det blev långa konstiga perioder av sorg mitt i alltihop och det gjorde att jag missade maj månad nästan helt och stora delar av hösten. Sommaren blev konstig den med, men all den erfarenhet jag samlat lägger jag i en påse för framtida bruk.

Detta år har jag blivit bekant med så många människor som jag inte blivit under hela mitt liv tills nu. Jag tror nästan jag blivit social och det har jag heller aldrig varit förr. Dessutom har min kropp slutligen bestämt att det är dags att börja en ny fas. Jag läste en bok där det stod att anledningen till att just mänskliga honor kom i klimakteriet var att de vid den åldern samlat så mycket oskattbart vetande, att de blivit så värdefulla för sitt nätverk att det blev för slösaktigt att riskera dem och utsätta dem för barnafödandets risker. Föda barn kan vilken grön unghona som helst, men leda och lotsa genom prövningar kan bara en äldre kvinna.

Jag har alltså blivit värdefull! Det har jag aldrig varit förr. Dessutom har jag fyllt femtio och alltså officiellt blivit kärring. Nu behöver jag inte förställa mig mer, utan kan vara precis den jag är utan att ställa mig in eller behaga. Som om jag någonsin gjort det...

Julrusch - nej tack...

Från oss alla - till er alla...

Nu har det vänt!

Nu blir det lite ljusare för var dag...

Vintersolstånd

Gnistrande månsken och iskallt ute - vintersolstånd. NU VÄNDER DET! Från och med i morgon blir det ljusare för varje dag. Nu går vi mot vår!

En riktig lärare...

Här drar det ihop sig till förkylning lagom till jullovet.

Fick just höra på jobbet att "en riktig lärare blir alltid sjuk när det blir lov". Fast det visste jag ju redan... Vad skönt att slippa vara stressad över allt man inte kan göra när man är sjuk och bara få gå in för att blir frisk.

Politiker ondgör sig för den höga sjukfrånvaron - i mitt yrke är den höga sjuknärvaron ett mycket större problem...

Hopp

Ju mer jag läser denna, desto bättre blir den:

Hope is like a road in the country; there was never a road, but when many people walk on it, the road comes into existence.

Lin Yutang

Katten och elden

Katten ligger på mattan framför brasan - viker in tassarna och halvblundar. Han begrundar glöden och det flackande skenet.

Det är varmt och lugnt – de andra har gått och lagt sig och han är ensam kvar. Han följer blicken in i det varma, röda skenet och blundar en smula. Omkring honom är lugn och frid - inom honom det samma. Vinternatten står mäktig där ute, men här inne vid brasan stannar tiden bredvid en spinnande katt som verkligen vet vad livet handlar om...

En dörr mot mörkret

Igår kväll när jag var ute i den mörka skogen drabbades jag på nytt av saknad.

För första gången på mycket länge pratade jag åter med min änglahund som snart varit borta i fem år. Det viner och tjuter i tidens korridorer när saknaden brusar fram. Alla de jag mist - alla som gått genom evighetens port. Jag längtar efter er...

Vägskäl

Jag märker att det är ännu ett vägskäl som närmar sig. Jag ser inte fram mot det, men jag har ju alltid vetat att jag skulle komma till det.

Sonen börjar burra upp sig och slå med vingarna - snart tar han språnget...

Ohlmarks

Mycket kan sägas om Ohlmarks Tolkienöversättningar, men en sak är klar. Ohlmarks poesi är bättre än originalet... Denna bär jag med mig varje dag...

Den väg jag vandrar går och går,
från hemmets dörr där upp den rann.
Långt bort i världen för dess spår,
som jag skall följa om jag kan
med idog fot, tills vid dess slut
den i ett vägskäl rinner ner,
där tusen stigar mynna ut
och sedan vet jag intet mer

Vinter

Jag gillade den här...

Den seniga delen av sinnet är så att säga mer utvecklad på vintern, den köttsliga på sommaren. Vintern har gett litteraturen ben och senor, sommaren vävnader och blod.

John Burroughs (1837-1931)

Att se fram mot

Den tjugoförsta december är det inte bara vintersolstånd, utan även fullmåne OCH månförmörkelse. En magisk kväll alltså...

21 december klockan 09:13     
Fullmåne. Total månförmörkelse, börjar 7:32, total 8:40-9:54, slutar 11:02.  
Halvskuggefasen börjar 6:28 och slutar 12:06. Helt synlig i östra Stilla Havet,
Nordamerika, nordöstra Asien och Arktis.  Början synlig i västra och norra
Europa, samt västligaste Afrika, slutet synligt i Australien, Nya Zeeland,
Indonesien och östra Asien.

  

   

Kyla...

Jag tycker inte om kyla. Den stressar mig. Så mycket som kan gå fel - bilar som inte vill, värme som kostar massor att hålla, brasa som ska hållas brinnande, avlopp som fryser.

Allt känns tungt och jobbigt när det är kallt. Trögt och långsamt. Motbjudande och äckligt. Kallt! Det ska bli så skönt när det blir vår!

Vänskap

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är något obeständigt med folk som säger att det "älskar att träffa nya människor". Vad söker de hos de nya, som de gamla inte kan erbjuda?

Är det en inneboende otålighet som gör att man måste söka ständigt nya kontakter och aldrig kan bli nöjd med dem man har. Är man inte överdrivet social om det är kvantiteten och inte kvaliteten i umgänget som definierar det hela? Och är då "social" verkligen ett positiv begrepp och inte uttrycket för ett handikapp...

Vinternöjen

Vad skulle man göra utan varmt te och en sprakande brasa på vintern?

Men vintern har en förmåga att förstärka den där känslan av ensamhet. Stig Johansson har sagt en massa kloka saker om just ensamhet och jag tänkte citera några:

Det finns vägar så smala att man måste gå dem ensam.

Och när man går där helt allena är det som om:

Det känns som om man var av en annan ras.

Jag begrundar människornas öde. Är det såhär det ska vara? Har det alltid varit det och om inte NÄR blev det såhär? Kan man hitta svaret om man sitter tillräckligt länge och tittar in i brasan?

Mantra

Det är tjatigt att gnälla jämt så jag har beslutat att mitt nya mantra ska bli positivt istället - vad skönt det ska bli när det blir vår!

Bränd

Jag tänkte en tanke... En alkoholist kan aldrig bli fri - han kan bara lära sig leva med sin åkomma genom att leva utan alkohol. Kan det vara det samma med utbrändhet?

Vi som varit utbrända verkar aldrig bli helt friska och funktionsdugliga. Vi lär oss leva med vår läggning och undvika de situationer vi inte klarar av, men vi blir aldrig fria. Vi lever som nyktra alkoholister. Vad kan man kalla det? Eldskyddade brända... Obrända utbrända... Förbrända överlevare...

Det finns ett liv i askan efter förödelsen av en utmattningsdepression, men det finns inget sätt att göra det skedda ogjort. Brännskadorna finns kvar och märkena syns. Jag skäms inte för mina ärr, men jag kan aldrig komma ifrån dem.

Höstligt svårmod

Nej, egentligen lider jag inte av svårmod på grund av höst och vintermörker. Egentligen drivs jag fram av en stor optimism.

Begrunda bildens diagram och tänk efter vad det egentligen säger. Det säger inte enbart att dagen blivit åtskilligt kortare och att det blir mörkare vecka för vecka och att solen knappt stiger en tvärhand över horisonten. Det säger något mycket viktigare än så.

Det säger att allt detta är förutsägbart och precis som det ska vara och eftersom det hänt förr ska det hända igen. Och inte bara kommer mörkret att komma tillbaka, utan även ljuset. Allt är cykliskt och allt hänger ihop. Mörker och ljus, natt och dag, förtvivlan och lycka – de är bara olika sidor av samma mynt. Så varför sörja?

Resor

Under hösten hade jag en egendomlig upplevelse. I mina drömmar har jag alltid velat hela och hjälpa min omgivning och när jag därför i den verkliga världen fick ohälsa tätt inpå mig så var det inte svårt att veta vad jag ville göra.

Jag har länge velat utforska shamanismen och företa resor till en värld strax intill vår egen för att åstadkomma förändring i denna. Men det kanske inte är en alldeles ofarlig sysselsättning för den ovana. Å andra sidan så ska det ju till en första gång för alla...

När jag därför sista helgen i september stod inför en allvarlig sjukdom struntade jag i farhågor och rädsla och gjorde det jag aldrig förut gjort. Jag bad min vän korpen om hjälp och tillsammans flög vi genom den täta skogen som står mellan världarna. Tillsammans stod vi inför underjordens härskarinna och jag såg med bävan på henne.

I sanningens namn har jag inga belägg för att det var en hon eller ens något av mänsklig art, för den synbild jag fick var bara avlägset lik mänsklighet. Korpen tog ett steg bakåt och lät mig framföra mitt ärende och i tårar bönade jag och bad för en annans liv. Jag vet inte hur "man gör" sådant och har ingen aning om det var rätt eller fel, men jag öppnade mitt hjärta och lät all den kärlek det rymmer vägleda mig i en vädjan om hjälp.

Och underjordens härskarinna var nådig, men visade mig att jag själv hade kraften och själv fick göra jobbet. Så korpen och jag flög åter genom skogen och ända hem till den sjuke. Han satt med ryggen till vid sin dator och ljuset från skärmen föll över hans ansikte - det var ganska dunkelt i rummet i övrigt. Han märkte oss inte - det tror jag inte i alla fall. Jag lät åter mitt hjärta leda mig och vägleda den innerliga önskan om bättring det rymde och jag kände kraften stråla ut tills jag var helt tömd och urholkad och lämnad ensam kvar med en smärta över bröstet.

Jag förlorade honom i alla fall, den där mannen, fast av andra skäl. Men han var orsaken till att jag vågade ta ett steg vidare i min utveckling. Den kärlek vi ger är aldrig bortkastad och kan inte göra oss svagare. Tvärtom - när den kärlek som går genom världen flödar genom oss stärker den oss och lämnar oss som bättre människor.

Det kom ett brev...

Eller rättare sagt ett mail. Jag läste det bara en gång och raderade det sedan omedelbart, men jag kan ändå komma ihåg varenda ord. Det är ju fasen att man inte kan glömma det man vill glömma och inte minnas det man vill minnas.

Jag vet att det bara var svar på frågor jag ställt, men det finns olika sätt att svara på frågor. Det här var inte ett snällt eller vackert sätt. Oavsett hur det var menat så hade det effekten på mig att jag kände mig fullkomligt värdelös och grå. Inget sus - ingen mystik - bara helt enkelt tufsig och grå. En nolla bland alla andra.

Jag ska jobba på att glömma, men jag tror inte jag någonsin kan det...

Ett svart hål

Precis vid själva mitten av min varelse finns ett svart hål och ibland suger det åt sig allt ljus, alla färger och all glädje i mitt liv. Men runt omkring detta svarta hål finns det ring efter ring av den mest utsökta skönhet i underbara färger och former. Men centrum är svart – svartare än natten, svartare än sot, svartare än pupillen i mitt öga.

Dualitet

Jag tror inte på gudomar, men OM det skulle råka finnas en gud så måste det även finnas en gudinna. Allt i mitt liv fungerar på det viset och det behövs båda sorter för att världen ska bli hel.

Nätdejting

Jag dejtar på nätet... Det är som en sociologisk studie i sig och man lär sig även en hel del om sig själv...

En del tycker det är en postorderkatalog och om man är med i leken så får man leken tåla. Först måste man bli hårdhudad... Inte gå med på något man inte har lust med och det gäller både relationstyp och hur naken man vill vara på de bilder man tillhandahåller.

Ibland känns det helt hopplöst att hitta någon vettig i den djungeln, men ibland gör man det ändå. Så svårt att sätta fingret på vad det är som klaffar. Så svårt att veta vad som får hjärtat att börja slå.

Man kan vara förnuftig och söka efter logiskt riktiga val - män med samma intressen och passande livsföring och som dessutom bor på lämpligt avstånd. Man kan hitta sådana personer som man bara borde falla pladask för, men man gör det inte. Istället faller man för någon som är helt fel hela vägen, men som bara hittar nyckeln till ens hjärta.

Slutsatsen blir väl att båda delarna måste fungera - man måste ha utbyte av varandras sällskap och kunna träffas på sätt som är till ömsesidig förnöjelse. Men det måste också kunna spraka lite om relationen. Vad får det att spraka? Ja, säg det... Det är väl helt enkelt det som kallas "det". Både hjärta och hjärna måste vara överens.

Men det är väl som med allt annat i livet...

Landat...

Nu tror jag möblerna landat på sina rätta ställen i huset. Blev lite nytänk här och det känns rätt så här långt. Lite mer luft och lite mer utrymme - fast på andra ställen blev det trängre... Får se hur länge det får se ut så här.

Datorn fick flytta ut i det som var TV-rum. Här bor den nu tillsammans med en öronlappsfåtölj.

I sovrummet blev det arbetsplats, men också sittplats med två fåtöljer.

Sovrummet i övrigt är sig likt...

Det bästa blev nya TV-rummet. Ljust och luftigt.

Höstlov...

Stressen rinner bort och sipprar ner mellan golvplankorna. Inte bråttom någonstans och inga måste-göra-just-nu.

Andas in - andas ut... Vara här - bara här, bara just nu. Imorgon tar jag itu med då. Just nu är jag komplett och fullständig. Behöver inte behaga någon eller leva upp till andras föreställningar. Visst är det enklare att vara bara med sig själv. Imorgon blir det annat, men just nu är det här nog.

Nytänk

Jag har kommit på ett billigt alternativ till att köpa nya möbler eller bygga om huset. Man möblerar om.

Och det har jag gjort idag. Radikal ommöblering där tv-rum bytt plats och det gamla tv-rummet blev datarum och vapenhörna. Tv-plats blev det i det rum där vi har öppna spisen, så man kan mysa med två saker samtidigt. I sovrummet kom det in en skön fåtölj att mysa i.

Nu är det bara en massa grejer som blivit över som ska kastas eller sättas i förvaring och så borde ju hela filmbiblioteket flytta till TVn. Ja, det finns en del kvar att göra, men det är ju höstlov på gång... Just nu är jag i alla fall mör i hela kroppen och orkar inte flytta en pryl till. Så det tänker jag inte göra!

Kulturell

Idag har jag vart kulturell och besökt denna utställning

http://www.arbetetsmuseum.se/Default.aspx?&a=442566&c=4329&b=1

Bitvis ganska frånstötande bilder som skildrade en verklighet som var. Eller rättare som skildrade många olika verkligheter som fanns samtidigt på olika platser. En del söta och andra obehagliga. Tillsammans skildrade de ett sjuttiotal som jag själv upplevde som tonåring. Inte visste jag allt detta då...

En helt underbar film...

Christian le lion - Buzz

Motsatser

Det ligger nog något i att kärlek och hat är grannar... När man har tyckt väldigt mycket om någon och sedan upptäcker att det inte var den person man trodde, då är det en hel del fula känslor som dyker upp.

Och på något vis är det skönt... Visst är det fult av mig att tycka det, men det renar en smula i ens inre att sitta och hata. Sedan kan man lämna allt bakom sig och gå vidare. Tåget kan få rulla ut från stationen igen. Jag är fri!

Free at last

"Free at last!  Free at last!  Thank God Almighty, we are free at
last!"

Tecken från stjärnorna

Jag mår mycket bättre. Vågar inte tro det ska bli bestående, men jag hoppas det. Grävt ut stora stycken av det som gör ont och det känns lättare nu. Dagens horoskop fick mig att le - jag hoppas det stämmer.

Några alfahanar försvinner också ut i kulisserna, vilket ger dig ökade möjligheter att verkligen ta tag i saker och ting och sätta i verket välbehövliga reformer.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag är på spåret igen. Orkar inte med att må dåligt längre...

I natt jag drömde

Jag drömde om dig inatt... Jag vet att jag klandrade dig och sa till dig hur fel det är att du och jag inte är tillsammans.

Och du vände dig till mig och sa: "Det är bara ett taktiskt drag just nu - jag kommer tillbaka!"

Sedan kastades jag upp ur drömmen och sömnen och vaknade med ett ryck så att jag skulle komma ihåg min dröm även när jag var vaken. Ingenting i det här gjorde väl min situation enklare just nu.

Ska man tro på sina drömmar? Ska man tro på de budskap man får den vägen eller är det bara så att drömmen belyser oss själva och det vi vill och inte vill.

Jag drömmer ytterst sällan positiva drömmar. Jag drömmer mardrömmar där alla är konstiga och underliga och jag inte förstår varför de gör som de gör. De vänder sig bort, de är likgiltiga - de stöter bort mig. Det kan jag förstå, för det är vad jag är mest rädd för av allt - jag ser det värsta som kan hända i drömmen.

Men det har aldrig hänt mig att en dröm totalvänt åt det positiva hållet förr, som den gjorde i natt. Inte blir det enklare för att jag i en av de fåniga spådomarna på fejjan fick följande meddelande:

Du har mediala förmågor och det kommer att bli extra tydligt inom några få dagar. Var uppmärksam och var beredd på att motta ett viktigt meddelande.

Själens obotliga ensamhet

Jag har alltid varit en ensamvarg och jag gillar det. Det är inte alltid en sorg att vara ensam. Men av och till så är det det. Då gör det ont. Man saknar. Såklart.

Anne-Cath Vestly (1920-)

Sorgearbete

Har du tänkt på att när man sörjer så är det som om alla de sorger man haft tidigare också hoppar upp och blommar ut?

Så just nu sörjer jag alla er som jag älskat och förlorat. Förlåt verbformen - jag ÄLSKAR er ännu och inget kan någonsin ändra den saken. Om det finns en himmel så är det en plats där jag får vara tillsammans med er igen...

Rim

Vad synd det är att hjärta ska rimma på smärta...

Eller synd att det fungerar så. Jag vill inte må såhär - jag vill vara glad. Jag vill sluta vara en följetong och bli ett unikum. Jag skulle vilja hitta ett nytt ord som kan rimma på hjärta...

I wish I were blind...

We struggle here but all our love’s in vain
Oh these eyes that once filled me with your beauty
Now fill me with pain
And the light that once entered here
Is banished from me
And this darkness is all baby that my heart sees

Bruce Springsteen

Fattas

Två personer i mitt liv har varit viktigare än andra och efterlämnat tomrum som inte kan fyllas.

Den ena är min far och den andra min älskade Edda. Dem har jag älskat av samma skäl och lite på samma vis - de stod båda för trygghet i mitt liv och på dem litade jag fullkomligt. Vi hade en gemenskap på ett plan som inte behövde några ord. Jag har förlorat dem båda två.

Jag inser att det hamnat en person till i samma lilla grupp - och av samma skäl. En till har jag älskat bortom ord och litat på utan skuggan av ett tvivel. En till som gav mig trygghet. Han fattas mig också...

Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Pär Lagerkvist

For that I love you

For coming to my room when you know I'm alone
For finding me a highway, for driving me home
And you got to know for that I serve you

For pulling me away when I'm starting to fall
For revving me up when I'm starting to stall
And you got to know for that I want you

For taking and for giving and for playing the game
For praying for my future in the days that remain
Oh Lord, for that I hold you

Ah, but most of all - for crying out loud
for that I love you

Meatloaf

Fy sjutton vad jag mår dåligt...

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.
Någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly. 


Någonstans, någonstans, har alla tågen gått och alla klockor stannat.
Någonstans inom oss är vi alltid här och nu. 


Är vi alltid du, intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Erik Lindegren

Trasig

Nej, jag inte någon ängel, men jag är trasig...

Kaleidoskop

Jag går i bitar - allting faller isär. Tusen små stycken och skärvor av mitt liv yr runt i luften. Hur sjutton ska jag klara ut det här? Vem kan hjälpa när jag inte ens kan hjälpa mig själv...

Färgerna är tillbaka

Igår satt jag i bilen och väntade på min son och bara glodde ut genom fönstret. Plötsligt jag satt där kom solen fram och jag såg med ens alla färger. I förgrunden ett solbelyst äppelträd och bakom ett skuggigt äppelträd, en silvergran och en röd tegel vägg.

Färgerna var där nog tidigare också, men jag såg dem inte. Det var inte de som ändrades utan min ögon. Jag tycker mycket bättre om min värld när färgerna syns...

Jag ska inte gnälla...

Men jag tycker det är trist att just som jag inser att en person är den jag letat efter i hela mitt liv - just som jag hittat hem - så är han borta.

Hur ska man komma tillbaka efter det? När jag vet vad jag vill ha, så är ju allt annat bara ett substitut. Eller lurar jag mig själv? Mitt känsloliv börjar känna sig ganska luggslitet och banalt nu i alla fall. Jag som alltid längtat efter de stora, pampiga ackorden...

Jag ska inte gnälla, men det är inte utan att jag börjar ledsna på alltihop...

Varför måste det göra ont?

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag trodde det skulle kurera mig och få mig att känna mig stor och stark och självständig - oavhängig... Jag trodde det skulle få mig att känna att jag klarade mig bra utan dig...

Tyvärr hade det helt motsatt effekt. Det enda jag känner just nu är hur mycket jag saknar dig och att ingen annan någonsin kommer att kunna få mig att känna som du kan. Varför kan inte livet få vara lätt någon gång? Varför måste det göra ont hela tiden...