Jag dejtar på nätet... Det är som en sociologisk studie i sig och man lär sig även en hel del om sig själv...
En del tycker det är en postorderkatalog och om man är med i leken så får man leken tåla. Först måste man bli hårdhudad... Inte gå med på något man inte har lust med och det gäller både relationstyp och hur naken man vill vara på de bilder man tillhandahåller.
Ibland känns det helt hopplöst att hitta någon vettig i den djungeln, men ibland gör man det ändå. Så svårt att sätta fingret på vad det är som klaffar. Så svårt att veta vad som får hjärtat att börja slå.
Man kan vara förnuftig och söka efter logiskt riktiga val - män med samma intressen och passande livsföring och som dessutom bor på lämpligt avstånd. Man kan hitta sådana personer som man bara borde falla pladask för, men man gör det inte. Istället faller man för någon som är helt fel hela vägen, men som bara hittar nyckeln till ens hjärta.
Slutsatsen blir väl att båda delarna måste fungera - man måste ha utbyte av varandras sällskap och kunna träffas på sätt som är till ömsesidig förnöjelse. Men det måste också kunna spraka lite om relationen. Vad får det att spraka? Ja, säg det... Det är väl helt enkelt det som kallas "det". Både hjärta och hjärna måste vara överens.
Men det är väl som med allt annat i livet...
En del tycker det är en postorderkatalog och om man är med i leken så får man leken tåla. Först måste man bli hårdhudad... Inte gå med på något man inte har lust med och det gäller både relationstyp och hur naken man vill vara på de bilder man tillhandahåller.
Ibland känns det helt hopplöst att hitta någon vettig i den djungeln, men ibland gör man det ändå. Så svårt att sätta fingret på vad det är som klaffar. Så svårt att veta vad som får hjärtat att börja slå.
Man kan vara förnuftig och söka efter logiskt riktiga val - män med samma intressen och passande livsföring och som dessutom bor på lämpligt avstånd. Man kan hitta sådana personer som man bara borde falla pladask för, men man gör det inte. Istället faller man för någon som är helt fel hela vägen, men som bara hittar nyckeln till ens hjärta.
Slutsatsen blir väl att båda delarna måste fungera - man måste ha utbyte av varandras sällskap och kunna träffas på sätt som är till ömsesidig förnöjelse. Men det måste också kunna spraka lite om relationen. Vad får det att spraka? Ja, säg det... Det är väl helt enkelt det som kallas "det". Både hjärta och hjärna måste vara överens.
Men det är väl som med allt annat i livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar