Kyla...

Jag tycker inte om kyla. Den stressar mig. Så mycket som kan gå fel - bilar som inte vill, värme som kostar massor att hålla, brasa som ska hållas brinnande, avlopp som fryser.

Allt känns tungt och jobbigt när det är kallt. Trögt och långsamt. Motbjudande och äckligt. Kallt! Det ska bli så skönt när det blir vår!

Vänskap

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är något obeständigt med folk som säger att det "älskar att träffa nya människor". Vad söker de hos de nya, som de gamla inte kan erbjuda?

Är det en inneboende otålighet som gör att man måste söka ständigt nya kontakter och aldrig kan bli nöjd med dem man har. Är man inte överdrivet social om det är kvantiteten och inte kvaliteten i umgänget som definierar det hela? Och är då "social" verkligen ett positiv begrepp och inte uttrycket för ett handikapp...

Vinternöjen

Vad skulle man göra utan varmt te och en sprakande brasa på vintern?

Men vintern har en förmåga att förstärka den där känslan av ensamhet. Stig Johansson har sagt en massa kloka saker om just ensamhet och jag tänkte citera några:

Det finns vägar så smala att man måste gå dem ensam.

Och när man går där helt allena är det som om:

Det känns som om man var av en annan ras.

Jag begrundar människornas öde. Är det såhär det ska vara? Har det alltid varit det och om inte NÄR blev det såhär? Kan man hitta svaret om man sitter tillräckligt länge och tittar in i brasan?

Mantra

Det är tjatigt att gnälla jämt så jag har beslutat att mitt nya mantra ska bli positivt istället - vad skönt det ska bli när det blir vår!

Bränd

Jag tänkte en tanke... En alkoholist kan aldrig bli fri - han kan bara lära sig leva med sin åkomma genom att leva utan alkohol. Kan det vara det samma med utbrändhet?

Vi som varit utbrända verkar aldrig bli helt friska och funktionsdugliga. Vi lär oss leva med vår läggning och undvika de situationer vi inte klarar av, men vi blir aldrig fria. Vi lever som nyktra alkoholister. Vad kan man kalla det? Eldskyddade brända... Obrända utbrända... Förbrända överlevare...

Det finns ett liv i askan efter förödelsen av en utmattningsdepression, men det finns inget sätt att göra det skedda ogjort. Brännskadorna finns kvar och märkena syns. Jag skäms inte för mina ärr, men jag kan aldrig komma ifrån dem.

Höstligt svårmod

Nej, egentligen lider jag inte av svårmod på grund av höst och vintermörker. Egentligen drivs jag fram av en stor optimism.

Begrunda bildens diagram och tänk efter vad det egentligen säger. Det säger inte enbart att dagen blivit åtskilligt kortare och att det blir mörkare vecka för vecka och att solen knappt stiger en tvärhand över horisonten. Det säger något mycket viktigare än så.

Det säger att allt detta är förutsägbart och precis som det ska vara och eftersom det hänt förr ska det hända igen. Och inte bara kommer mörkret att komma tillbaka, utan även ljuset. Allt är cykliskt och allt hänger ihop. Mörker och ljus, natt och dag, förtvivlan och lycka – de är bara olika sidor av samma mynt. Så varför sörja?

Resor

Under hösten hade jag en egendomlig upplevelse. I mina drömmar har jag alltid velat hela och hjälpa min omgivning och när jag därför i den verkliga världen fick ohälsa tätt inpå mig så var det inte svårt att veta vad jag ville göra.

Jag har länge velat utforska shamanismen och företa resor till en värld strax intill vår egen för att åstadkomma förändring i denna. Men det kanske inte är en alldeles ofarlig sysselsättning för den ovana. Å andra sidan så ska det ju till en första gång för alla...

När jag därför sista helgen i september stod inför en allvarlig sjukdom struntade jag i farhågor och rädsla och gjorde det jag aldrig förut gjort. Jag bad min vän korpen om hjälp och tillsammans flög vi genom den täta skogen som står mellan världarna. Tillsammans stod vi inför underjordens härskarinna och jag såg med bävan på henne.

I sanningens namn har jag inga belägg för att det var en hon eller ens något av mänsklig art, för den synbild jag fick var bara avlägset lik mänsklighet. Korpen tog ett steg bakåt och lät mig framföra mitt ärende och i tårar bönade jag och bad för en annans liv. Jag vet inte hur "man gör" sådant och har ingen aning om det var rätt eller fel, men jag öppnade mitt hjärta och lät all den kärlek det rymmer vägleda mig i en vädjan om hjälp.

Och underjordens härskarinna var nådig, men visade mig att jag själv hade kraften och själv fick göra jobbet. Så korpen och jag flög åter genom skogen och ända hem till den sjuke. Han satt med ryggen till vid sin dator och ljuset från skärmen föll över hans ansikte - det var ganska dunkelt i rummet i övrigt. Han märkte oss inte - det tror jag inte i alla fall. Jag lät åter mitt hjärta leda mig och vägleda den innerliga önskan om bättring det rymde och jag kände kraften stråla ut tills jag var helt tömd och urholkad och lämnad ensam kvar med en smärta över bröstet.

Jag förlorade honom i alla fall, den där mannen, fast av andra skäl. Men han var orsaken till att jag vågade ta ett steg vidare i min utveckling. Den kärlek vi ger är aldrig bortkastad och kan inte göra oss svagare. Tvärtom - när den kärlek som går genom världen flödar genom oss stärker den oss och lämnar oss som bättre människor.

Det kom ett brev...

Eller rättare sagt ett mail. Jag läste det bara en gång och raderade det sedan omedelbart, men jag kan ändå komma ihåg varenda ord. Det är ju fasen att man inte kan glömma det man vill glömma och inte minnas det man vill minnas.

Jag vet att det bara var svar på frågor jag ställt, men det finns olika sätt att svara på frågor. Det här var inte ett snällt eller vackert sätt. Oavsett hur det var menat så hade det effekten på mig att jag kände mig fullkomligt värdelös och grå. Inget sus - ingen mystik - bara helt enkelt tufsig och grå. En nolla bland alla andra.

Jag ska jobba på att glömma, men jag tror inte jag någonsin kan det...

Ett svart hål

Precis vid själva mitten av min varelse finns ett svart hål och ibland suger det åt sig allt ljus, alla färger och all glädje i mitt liv. Men runt omkring detta svarta hål finns det ring efter ring av den mest utsökta skönhet i underbara färger och former. Men centrum är svart – svartare än natten, svartare än sot, svartare än pupillen i mitt öga.

Dualitet

Jag tror inte på gudomar, men OM det skulle råka finnas en gud så måste det även finnas en gudinna. Allt i mitt liv fungerar på det viset och det behövs båda sorter för att världen ska bli hel.

Nätdejting

Jag dejtar på nätet... Det är som en sociologisk studie i sig och man lär sig även en hel del om sig själv...

En del tycker det är en postorderkatalog och om man är med i leken så får man leken tåla. Först måste man bli hårdhudad... Inte gå med på något man inte har lust med och det gäller både relationstyp och hur naken man vill vara på de bilder man tillhandahåller.

Ibland känns det helt hopplöst att hitta någon vettig i den djungeln, men ibland gör man det ändå. Så svårt att sätta fingret på vad det är som klaffar. Så svårt att veta vad som får hjärtat att börja slå.

Man kan vara förnuftig och söka efter logiskt riktiga val - män med samma intressen och passande livsföring och som dessutom bor på lämpligt avstånd. Man kan hitta sådana personer som man bara borde falla pladask för, men man gör det inte. Istället faller man för någon som är helt fel hela vägen, men som bara hittar nyckeln till ens hjärta.

Slutsatsen blir väl att båda delarna måste fungera - man måste ha utbyte av varandras sällskap och kunna träffas på sätt som är till ömsesidig förnöjelse. Men det måste också kunna spraka lite om relationen. Vad får det att spraka? Ja, säg det... Det är väl helt enkelt det som kallas "det". Både hjärta och hjärna måste vara överens.

Men det är väl som med allt annat i livet...

Landat...

Nu tror jag möblerna landat på sina rätta ställen i huset. Blev lite nytänk här och det känns rätt så här långt. Lite mer luft och lite mer utrymme - fast på andra ställen blev det trängre... Får se hur länge det får se ut så här.

Datorn fick flytta ut i det som var TV-rum. Här bor den nu tillsammans med en öronlappsfåtölj.

I sovrummet blev det arbetsplats, men också sittplats med två fåtöljer.

Sovrummet i övrigt är sig likt...

Det bästa blev nya TV-rummet. Ljust och luftigt.

Höstlov...

Stressen rinner bort och sipprar ner mellan golvplankorna. Inte bråttom någonstans och inga måste-göra-just-nu.

Andas in - andas ut... Vara här - bara här, bara just nu. Imorgon tar jag itu med då. Just nu är jag komplett och fullständig. Behöver inte behaga någon eller leva upp till andras föreställningar. Visst är det enklare att vara bara med sig själv. Imorgon blir det annat, men just nu är det här nog.