Midvinter

I trotsigt förakt för mörkret och triumferande av visshet. Nu är det värsta gjort och från och med nu blir det bara ljusare i ett halvår. Mörkret är dött - länge leve ljuset!

Midvintersolstånd

Idag är den 21 december och midvintersolstånd. Klockan 13.04 passerade solen den kritiska punkten och från och med nu blir det ljusare i ett halvår.

Vi firar inte jul längre - har gjort oss av med alla kristna högtider, eftersom vi så påtagligt INTE är kristna. Men solstånden är viktiga för oss - de mäter ut tidens gång och delar in cyklerna och åren.

En midvinterfest är nödvändig. Något som lyser upp i mörkaste mörker - något att se fram mot och glädjas åt. Vi firar midvintersolståndet och det faktum att det värsta nu är över. Från och med idag blir det en gnutta ljus mer varje dag och snart är dvalans och nattens tid över.

Alla själars dag

Under stenen finns en lykta där ett gravljus brinner dygnet runt. Praktljungen har hållit fint trots kölden de senaste nätterna.

Denna helg firar vi Allhelgona och tänder ljus till minnet av frånvarande vänner. De är ganska många nu - de man bara kan minnas...

För 21 år sedan

Idag för precis 21 år sedan föddes en liten beagle som skulle komma att få namnet Skutt. En intensiv och intensivt levande herre.

Att han kom just till mig var väl hans smala tur, för vem som helst annars hade storknat efter en månad. Han var ingen lätt hund, men i sina bästa stunder en underbar kompis och en bättre lydnadshund har jag ännu inte haft. Synd bara att han måste skälla, men beaglen är avlad att arbeta med skall, så han hade ju ursäkter.

Jag lärde mig mycket av Skutt. Hur kul det kan vara att jobba med hund, hur roligt livet kan vara, hur vassa en beagles tänder är och hur fullkomligt blockerad och okontaktbar en hund kan bli när den stressas. Men jag älskar dig, Skutt, precis sådan du var. Hade du varit på något annat vis hade du ju inte varit du och jag inte lärt så mycket.

Dussinhundar är världen full av och dem kan vem som helst hantera, men undantagshundarna är det längre mellan - på ont och gott. Du, Skutt, var en av dem!

Vantrivsel

Den första dagen avklarad... Lika illa som jag befarat och kanske lite till. Magen satte sig genast på tvären och alla jävlar inombords vaknade till liv. Så här kan jag inte ha det!

Visst brukar det alltid vara värst de första dagarna/veckorna och sedan lugna ner sig, men jag undrar om det är värt att utsätta sig för detta i år efter år. Min far var likadan inför skolstart, minns jag och han härdade ut hela sitt yrkesverksamma liv, men måste det vara så?

Jag gick just och tänkte på det på kvällspromenaden. Livet är vad som drabbar en när man är upptagen med annat. Livet är en enda lång rad av vardagar - en kedja eller ett pärlband, beroende på vilken sorts dagar det är. Om jag vantrivs med mina vardagar så innebär det ju i förlängningen att jag kommer att ha vantrivts med mitt liv...

Kanske är det för mycket begärt att man ska trivas med sitt liv. Kanske är det för höga krav att jag i min yrkesutövning ska få uppleva uppskattning för det jag gör. Kanske är det så här för alla andra också. Men det gör det ju inte ett dugg bättre...

Augustikväll

Min favorittid på året - om man inte bara blev tvungen att gå tillbaka till jobbet efter semestern... Tänk om man fick sitta där i augustinatten och andas och leva och inte bekymra sig om imorgon. Tänk om...

Men imorgon är det tillbaka till jobbet och snart är augustis trollkraft bortblåst av vardagens trista trall. Jag skulle vilja ha en slurk av augustikväll buteljerad och sparad till djupaste vinter och isande förvår - en flaska man kunde glänta på ibland och dra ett djupt andetag. En sniff som gav mig tillbaka magin och ljuset och ljuden och lukterna. Syrsor och darrande stjärnor i ljumma natten. För min del kunde augusti få ta mer plats av året.

Sommartankar

Det har varit en märklig sommar - huvudet har liksom inte kommit till ro, utan tankarna har malt och malt. Det var svårt för mig att förstå vad som var på gång - jag kände mig mest hemsökt. En sommar ska tillbringas i primitiv frid, utan att omvärlden tränger sig på...

Men det har klarnat nu. Jag vet vad som var problemet och jag har tagit mått och steg för att lösa det. Jag har sökt nytt jobb! Min gamla arbetsplats är inte trivsam längre och jag har länge längtat bort. Familjeför-sörjare som jag är kan jag inte bara resa mig och gå. Jag måste sätta mat på bordet varje dag och se till att vi har värme i stugan och allt sådant som hör till livets nödtorft.

Men enligt min egen princip att man alltid måste försöka nå sina mål har jag börjat söka mig ett jobb som skulle passa mig bättre. Ett distansjobb, så jag kan sitta hemma och jobba - helst skriva. Att få skriva och kunna kalla det jobb! Vilken dröm... Kanske ska jag nå mitt mål - om inte nu, så en annan dag. Man ska aldrig sluta sträva efter det man verkligen vill ha.

Från små råttor till egna personer

Nyss var de nyfödda och saknade personlighet och egenart. Nu har de hunnit bli en månad gamla.

Sakta men säkert blir de allt mer särpräglade och utvecklar helt egna egenheter och språk och uttryck. Och då är vi bara i början...

Mest fluff...

Fortfarande blir det mest fluff när man försöker fotografera kattungarna, men ibland öppnar sig ett par häpna ögon och stirrar undrande på världen. Usch, vad ljust!

Klematis

Min Ville de Lyon har blivit galen!

Den slutade blomma i januari när en köldknäpp satte punkt för säsongen och nu är den redan igång igen. Men nu har den dubbla blommor och det har den aldrig haft förr... Missade jag någonting?

Nytt liv

Ja, så är de här - våra små kattungar... Fyra stycken små underverk föddes på lördagskvällen och allt gick snabbt och fint, med hundmått mätt. Sedan är de ju också pyttesmå jämfört med en valp - man vågar knappt peta på dem ifall de skulle gå sönder. Men de äter och växer och jobbar på att ändra sin storlek varje stund.

Det ska bli ett sant nöje att se dem växa under sommaren - se dem bli personligheter och se dem utforska världen. Många bilder lär det bli... Men just nu känner jag att jag drabbats av den stora "valplådeskälvan" - jag lyssnar efter ljud från köket och inbillar mig det värsta. De är så små och sårbara och så väldigt mycket kan gå snett ännu. Har de bara hunnit bli ett par veckor kan man slappna av lite, men just nu vet jag ingenting om hur det kommer att gå.

Så jag gör som jag brukar - jag intalar mig att inte måla fan på väggen och att mamman gör ett storslaget arbete och att jag inte ska vara en idiot. Vete sjutton om det någonsin blir valpar igen... Det ansvar som vilar på uppfödaren under valptiden (och senare) är tungt. Och så som de fibblar med lagarna nu så är det nästan som om man skulle straffas för att man föder upp och säljer levande varelser. Det är inte värt det! Att sitta och titta på de små när de växer och frodas är ett av livets största glädjeämnen, men resten kan jag leva utan.

Men tills vidare glädjer jag mig åt sommaren som kommer med fyra nyfikna ungdomar. Så snart stora skälvan gått över...

Femton år

När man tänker tillbaka var 1993 ett väldigt händelserikt år för mig - goda och dåliga händelser hopade sig det året och jag vet att vid betraktrelsen vid årets slut sa jag redan då, att ett mer händelserikt år hade jag aldrig varit med om. Och det får jag kanske aldrig vara heller..

Idag är det femton år sedan min pappa dog. Det var en av de mindre trevliga saker som hände 1993 och som alltid med döden, så är man aldrig riktigt förberedd. Men det enda säkra i livet är att vi alla dör, så det borde inte vara någon överraskning.

Min pappa fick hjärnblödning en morgon och mycket snart var han mer eller mindre medvetslös. Han låg i tre veckor innan hans kropp insåg att själen lämnat den. Femton år sedan...

Men ändå är han inte borta, för det han var och det han lärt mig lever vidare och varje dag står han vid min sida och ger mig råd om allt från snickeri till undervisning. Jag har lärt känna min pappa inom mig och ibland ser jag honom i min son.

Så kanske är han inte borta, men ändå finns han inte här och jag saknar honom lika mycket idag som den dagen för femton år sedan. Så är det med dem man verkligen älskar - de lämnar spår och tomrum...

Vår!

Ja, vintern och snön försvann och solen kom tillbaka. Bara för att snön kommer sent är den inte alltid mer uthärdlig - tvärt om.

Men nu är björkarna utslagna och till och med mina påskliljor blommar, tillsammans med pärlhyacinter och de första tulpanerna. Nu är gott att leva!

Jävla snö!

I morse snöade det lite lätt och jag log milt och tänkte: En snöby... Nåja - snöbyn bara fortsatte och nu på eftermiddagen så ser det ut som bilden visar. En decimeter snö, bilen insnöad på körvägen och bara en massa vitt äckel överallt.

Det är visserligen några dagar innan jag behöver ha ut bilen och jag hoppas på töväder på dagarna (SMHI har lovat det), men för säkerhets skull gick vi ut och sopade infartsvägen hela biten upp till krönet, för att det skulle vara lite mindre snötäcke att smälta av när värmen kommer. Uppförslutet blir knepigt att ta sig över om man inte bottnar ner till gruset... Väldigt jobbigt var det och det snöar fortfarande, så snart är det väl ogjort. Men hade vi inte sopat så hade det varit ännu mer snö för solen att äta upp...

Kära sol! Du är välkommen tillbaka när du vill. Jag lovar vara så snäll, så snäll bara du kommer tillbaka. NU VILL JAG HA VÅR!!!!

Bilder...

Ibland blir man förvånad... Och tur är väl det.

I lördags morse satt jag och totade ihop en bild på skoj. Jag hade hemskt roligt och så, men det var faktiskt just precis därför jag gjorde den - för att ha kul.

Sedan la jag ut den på fotosidan och fick en massa bra tips på förbättringar, som jag realiserade. Döm om min förvåning när denna bild klättrar som en raket i min mest-sedda-bildlista - sedan i lördags morse har nästan 230 personer sett den och fem stycken har tyckt den var så bra att de valt ut den till favorit. Och jag som bara hade kul...

Nya soffan

Eller egentligen är den inte alls ny, men den är nyomklädd och känns som en helt ny möbel. Den gamla TV-soffan hade börjat lukta ganska äckligt och dess tunna bomullstyg var varken vackert eller riktigt helt längre, så om soffan skulle få längre liv var det nödvändigt att göra något.

Schäslongdelen fick bli vilstol på verandan och sittdelen flyttade in det kombinerade hund- och sovrummet. Redan innan den fick nu klädsel hittade katterna den och intog den. Få se om de gillar den i dess nya skepnad lika mycket.

Sovrummet går i rustik, "grovhuggen" stil, utan förfining alls. Varmt brunt och vitt i väggarna, grått imiterat stengolv och orange och gula textiler. Till soffan köpte jag vitt fuskskinn och byggde nya gavlar i samma egenhändigt uppfunna stil, som en del andra möbler jag gjort. En orange ryggkudde och ett fårskinn från IKEA fulbordade soffan. Tillsammans med en pläd med solar och månar på.

Så får man se hur länge fuskskinnet håller får katter och hundar, men det borde ju hålla bättre än det tunna bomullstyget, tycker jag. Annars får jag ju chansen att hitta på något annat...

Glad Valentin!

En hälsning till alla från min rabatt. Där har bergenian bestämt sig för att nu är det vår och ingen ska få den på andra tankar. Snålblåst idag, strax över noll grader och så mörkt att blixten måste till, även vid utomhusfotografering. Men bergenian står i knopp!

En hälsning till alla er som längtar efter vår. Den är på gång och den kommer i år också, precis som alla andra år. Kanske lite tidigare i år då... Men för min del är den inte mindre välkommen för det...

Ny bil

Så var beslutet äntligen fattat... I flera veckors tid har jag haft svårt att sova eftersom ett beslut var på väg att födas fram - ny bil eller inte? Och i så fall vilken sort? Och nu är det klart!

Det blir en Berlingo Family. Visserligen får jag beställa nya hundburar, men det kan mina hundar vara värda. I sju år har de åkt i undermåliga ståltrådsburar, men nu kan de få riktiga bilburar. Lite leveranstid är det ju, så jag kan inte visa just MIN bil, men på bilden syns en likadan - en röd...

Snö igen...

I morse vaknade vi till en vit värld - IGEN... För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på. Men vädret växlar snabbt denna vinter och jag har fullt förtroende för att det äckliga vita snart ska vara borta igen.

För min del är konceptet "grön vinter" helt ljuvligt och för min del behövs det inte någon flinga alls på hela säsongen. Skotta snö och skrapa isiga rutor är inget för mig och de som älskar det kan ju flytta till norrland eller nordpolen eller annan gudsförgäten plats. Jäkla smörja med snö!

Fast det finns en aspekt som till och med jag tycker är trevlig - spåravtrycken. Man ser var katterna har sina vägar och vid vilka buskar rådjuren gör vinterfest. Man ser var räven gått och ifall det gått folk på vår väg och hur många - och om de haft med sig hund. Men allt detta brukar mina hundars nosar berätta för mig i alla fall, så får jag välja så blir det snöfritt varje vinter framöver. Mera grönt i vinter!

Förste februari

Så var januari månad till ända och vi har kommit halvvägs i årets uppförsbacke. Jag hörde att de kallades för oxveckorna - de här vinterveckorna efter jul. I småskolan had evi en kalender som visade året som en cirkel och julen låg klockan nio. Därför blir månaderna därefter uppförsbacke och så har det alltid känts för mig.

När jag därför för några år sedan lyckades avskaffa alla kristna högtider som firandet av påsk och liknande och därför skulle införa nya, egna högtider, så föll det sig naturligt att fylla ut dessa oxveckor med en ljuspunkt. Lånat kulturmaterial från när och fjärran (och en del påhittat) gav mig idén att fira en dag som denna - den förste februari - när vintern fortfarande råder, men ljuset tydligt har börjat återvända. Vi närmar oss två timmars förlängning sedan midvintersolståndet...

Så idag firar vi i mitt hus att vi har klarat det värsta och att vi ser ljuset i tunneln. Extra bra passar det eftersom solcellslamporna i trädgården just i denna tid börjar få nog mycket ljus för att glimta lite svagt. Det blir en ny vår och ljuset kommer tillbaka. En dag ska vi åter gå i sommarens sol och bara leva - ännu är det vinter och dunkelt, men det rusar mot vår. Eller, som det står i mumintrollet (Vinter i Mumindalen) - nu börjar den långa våren. Januaristormar är också vårstormar - det har börjat röra på sig i atmosfären och mörker och kyla är snart ett minne blott. Till nästa vinter...

Vi borde vara döda...

När de grå håren ökar i mängd för varje dag och man ser livet framför sig som en trappa rakt ner, kan det vara värt att se tillbaka och tita på var man kommer ifrån.

Jag är inte mycket för kedjebrev, men ett har jag fått genom åren som gav mig sann glädje. Många av er har säkert fått det också - om ni råkar vara i rätt ålder. Om ni råkar vara födda i den generation som detta vänder sig till.

Vi borde vara döda
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt. Våra barnsängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor. Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon rent faktiskt dog av det. Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen mobiltelefon. Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem! Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det. Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv. Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet. Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och var tvugna att gå om ett år.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.

Haleluja!

Ännu en vinterstorm utriden och vi blev INTE av med strömmen. Här på landet ser man det som en ynnest att klara sig så bra och med tanke på att strömavbrott gärna varar länge så sparar det mycket tid och arbete när allt får bli vid det vanliga.

Bland annat måste man ju elda oavbrutet när man inte har någon ström för att behålla något slags inomhustemperatur i huset. Sitter man troget och eldar hela natten, så håller skorstensstocken värmen under dagen när man är på jobbet, så det fortfarande känns varmt när man kommer in utifrån. Sedan är det bara att sätta sig och elda igen... Det som helt bortfaller då är SÖMN. Så natten före stormen bestämde jag mig för att sova till varje pris, så jag hade lite att ta av om det blev som jag befarade.

Och sov gjorde jag. Trots en ordentlig nästäppa, som fick mig att känna mig som en fisk på torra land... Sov gjorde jag och redo var jag, men strömmen stannade kvar. Jag tror inte ens den blinkade. Heder åt linjemontörerna som fixat våra skraltiga ledningar härom året, så vi numera får behålla ljus och värme även när polarnattens alla furier ylar om knutarna.

Idag är det lugnt ute och ljust och varmt inne. Min nästäppa är åtskilligt mindre täppt och det känns som en välsignelse i dubbel bemärkelse. Inget är som att ha tillfrisknat ifrån sjukdom - det skulle i så fall vara att ha sluppit sitt ensam i det kalla strömavbrottsmörkret...

En obekväm sanning

Ja, nu har även jag sett den filmen, cirka ett år efter alla andra. Och på sätt och vis hade jag rätt - det var inga nyheter som jag inte hört förr, men jäklar vilken lysande presentation av dessa kalla och bistra fakta.

Al Gore verkade alltid vara en sådan trist torrboll medan han syntes i politiken, men han har verkligen lärt sig sitt hantverk - propaganda... Och han lyckades framstå som humoristisk, påläst, trevlig och allt igenom värd att tas på allvar. Vilken retoriker han är den mannen! Enligt textboken utvecklar han sin presentation, med alla steg omsorgsfullt utförda. Han etablerar sig som just den där trevlige mannen som vi har all anledning att lyssna på och bygger upp vår känsla av att han verkligen vet vad han talar om. Han hänvisar till auktoriteter och oomkullrunkeliga fakta, testade under många år och med största noggrannhet. Han bemöter de motargument som brukar uppkomma och han driver sin tes genom hela filmen med värme, medkänsla och genuin omsorg.

Hatten av för Al Gore! Jag var glad när han fick fredspriset, men jag är ännu gladare för det nu, när jag sett hur han jobbar. Det är människor som han som vi behöver om den här jorden ska överleva. Och på slutet ger han oss också en stor gåva - han ger oss ett eget val... Vi kan alla välja att låta detta fortgå till vår egen och många andras undergång eller vi kan kliva fram och "make a difference". Han ger oss enkla medel att börja med så vi inte ska känna att det är en himmelshög mur att klättra över - sådant kan få en att tappa modet. När jag skrev min avhandling på åttiotalet och studerade miljörörelsens texter så var det just detta jag kom fram till att de borde göra - inte bara skrämma skiten ur folk, utan också ge dem framkomliga vägar att gå istället för återvändsgränderna. Al Gore gör precis just det - vilken man!