När man tänker tillbaka var 1993 ett väldigt händelserikt år för mig - goda och dåliga händelser hopade sig det året och jag vet att vid betraktrelsen vid årets slut sa jag redan då, att ett mer händelserikt år hade jag aldrig varit med om. Och det får jag kanske aldrig vara heller.. Idag är det femton år sedan min pappa dog. Det var en av de mindre trevliga saker som hände 1993 och som alltid med döden, så är man aldrig riktigt förberedd. Men det enda säkra i livet är att vi alla dör, så det borde inte vara någon överraskning.
Min pappa fick hjärnblödning en morgon och mycket snart var han mer eller mindre medvetslös. Han låg i tre veckor innan hans kropp insåg att själen lämnat den. Femton år sedan...
Men ändå är han inte borta, för det han var och det han lärt mig lever vidare och varje dag står han vid min sida och ger mig råd om allt från snickeri till undervisning. Jag har lärt känna min pappa inom mig och ibland ser jag honom i min son.
Så kanske är han inte borta, men ändå finns han inte här och jag saknar honom lika mycket idag som den dagen för femton år sedan. Så är det med dem man verkligen älskar - de lämnar spår och tomrum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar