Förste februari

Så var januari månad till ända och vi har kommit halvvägs i årets uppförsbacke. Jag hörde att de kallades för oxveckorna - de här vinterveckorna efter jul. I småskolan had evi en kalender som visade året som en cirkel och julen låg klockan nio. Därför blir månaderna därefter uppförsbacke och så har det alltid känts för mig.

När jag därför för några år sedan lyckades avskaffa alla kristna högtider som firandet av påsk och liknande och därför skulle införa nya, egna högtider, så föll det sig naturligt att fylla ut dessa oxveckor med en ljuspunkt. Lånat kulturmaterial från när och fjärran (och en del påhittat) gav mig idén att fira en dag som denna - den förste februari - när vintern fortfarande råder, men ljuset tydligt har börjat återvända. Vi närmar oss två timmars förlängning sedan midvintersolståndet...

Så idag firar vi i mitt hus att vi har klarat det värsta och att vi ser ljuset i tunneln. Extra bra passar det eftersom solcellslamporna i trädgården just i denna tid börjar få nog mycket ljus för att glimta lite svagt. Det blir en ny vår och ljuset kommer tillbaka. En dag ska vi åter gå i sommarens sol och bara leva - ännu är det vinter och dunkelt, men det rusar mot vår. Eller, som det står i mumintrollet (Vinter i Mumindalen) - nu börjar den långa våren. Januaristormar är också vårstormar - det har börjat röra på sig i atmosfären och mörker och kyla är snart ett minne blott. Till nästa vinter...