Yes!

Nu är staden befolkad... Fatta vad man kan ha kul en fredagkväll om man bor tillsammans med photoshop!

Ännu mera photoshop...

Vad vore väl en hamnstad utan båtar? Sådana har jag fixt idag...

Photoshopskoj...

Under se senaste dagarna har jag haft storartat roligt vid min dator... Ledigheten gav mig tillfälle att äntligen ta tag i bearbetningen av den senaste boken och i och med det började bilderna stiga upp i huvudet på mig.

Och det slog mig plötsligt att jag numera faktiskt har redskap att skapa bilder som inte finns - att få de visioner jag har inne i mitt huvud att hoppa ut och bli synliga för alla och envar. Jösses, vad kul det är!

Boken utspelar sig i en trakt där en stor flod rinner över slätten och ut i havet. Vattnet i floden kommer från bergen och där uppe ligger en stad och blickar ut över slätten nedanför. Längs floden ligger en annan stad, som är en central handelspunkt för landet runt omkring. Varje stad är centrum i varsitt kungarike och dessa riken är fiender med varandra.

Jag har bara avbildat platserna än så länge - kanske blir det händelser och personer senare, men just nu är jag helt lycklig med att samla bildelement och sammanställa till dessa tänkta platser. Lite slutlig finish ger dem en sagokaraktär och döljer skarvarna i montagen. Ovan syns just vyn från bergslandet ner över slätten.

Staden i bergen

Här hade jag en vision av stadens murar i månljus och skuggorna som faller på marken. Det är faktiskt från en scen i boken... Jag blev inte helt nöjd med resultatet - marken var för trist och nör jag jobbade vidare med den så blev det skog snarare än grässvål, som det var tänkt. Men jag får jobba mer med den när jag lärt mig mer...

Den stolta staden vid floden

En himla rolig bild att göra - den har element från alla möjliga håll av Europa; Paris, skotska och irländska slott och en hel del engelskt. Varhelst i världen de har den här typen av gråverk... Fast då måste jag medge att långt ifrån allt var grått från början - jag har halat och dragit i spakarna i photoshop för att få komponenterna att passa ihop. Som sagt - himla roligt var det...

Den stora floden

Floden är central och en livsnerv för trakten och när den väl lämnat bergssluttningarna blir den bred och långsam, med sandiga stränder. Många bifloder bidrar till vattenförsörjningen och här är en av dem.

Jul

Julaftonskväll och friden är oändlig. Jag har faktiskt inte ens tänkt på att det är just julafton, för alla de nödvändiga attributen för en sådan saknas. Det som saknas allra mest är barn...

Jul hör ihop med barn - det är en högtid för dem. Vi vuxna roas av julen bara därför att våra barn älskar den. För oss handlar julen mera om stress och måsten och hundra miljoner saker som måste fixas annars blir det inte bra och barnen blir inte lyckliga. Alla dess hundra miljoner saker måste vi göra samtidigt och alltså trängas med alla andra vuxna, som är ute i samma ärende och minst lika stressade som vi. Stämningen i julhandeln kan man leva utan.

Själv har jag valt bort julfirande och allt vad som hör till. Jag firar midvintersolstånd - Disablot - med liknande mat och klappar till sonen, men julafton är inte min högtid. Dessutom är han inte hemma denna jul alls, så jag slipper allt vad firande heter. Underbart skönt, tyckte jag och gled in i julledigheten med välbehag.

Så varför sitter jag här på julaftons kväll och har dåligt samvete? Snälla människor säger alltid att: "Vi måste tänka på dem som är ensamma i jul!" Och jag är ensam... Ja, jag har fyra hundar och fyra katter hos mig, så det är ju en sanning med modifikation. Men jag är helt utan mänskligt sällskap och platsar därför antagligen i beskrivningen ovan. Jag är en sådan som kan få snälla människor att bli oroliga och vilja bjuda hem mig, bara för att jag inte ska sitta ensam. Det är rart av dem, men det behövs inte.

Jag minns min barndoms jular! Jag älskade julen då, som alla barn ska. Jag minns stämningen och lukterna och den ombonade, trygga känslan i vårt hus. Alla världens sorger kunde gå förbi vår dörr, men där inne satt vi i ljus och värme. Sedan dess har inte julen varit något märkvärdigt. Det har handlat om att ge julklappar och äta tills man spricker, men den där känslan har aldrig kommit igen. På något vis handlade allt som hade med trygghet att göra om min pappa - och han lever inte längre. Och utan julkänslan blir det hela ju bara ett kommersiellt jippo och en enda stor stresscirkus.

Så jag kan inte önska "Fred på jorden" mer denna kväll än jag gör alla andra kvällar. Jag vill inte skratta och dricka glögg ensam. Jag kan inte sjunka ner i den varma, ljusa tryggheten, för det är jag själv som måste bestå den. Jo, så här när natten faller på, så kan jag medge det - jag ÄR ensam. Men inte mer än jag är alla andra kvällar...

Tidens gång

Så rusar vi då åter mot årsskifte - ett nytt vägskäl i tiden. Nu är vi alldeles på upploppet och kan varken bromsa eller hoppa av - ett nytt år kommer brakande... Eller är det vi som brakar rakt in i det nya året?



Jag roade mig med att läsa i citatsamlingar på nätet för att försöka få ordning på tankarna. Första lediga dagen på jullovet och dammet börjar lägga sig omkring mig - jag kände behov av att nysa ordentligt. Så här kommer det:

"Tiden går inte - det är vi som rusar fram genom den stillastående evigheten."

Är det nya året som kommer rusande mot oss eller vi som rusar mot nyår? Själva begreppet tid tycker jag är en klurig jäkel... Vad ÄR tiden egentligen? Varför varierar vår tidsuppfattning så från ena stunden till den andra. Ibland knäpper det liksom till och tiden går fortare eller långsammare - härom dagen kändes det som om jag själv helt plötsligt stod utanför tiden och såg den passera.

"Tid är något man har bara om man tar den."
Bertha Eckstein

Det är så sant, men lika sant är det att:

"Det är typiskt att det finns tidtagare, men ingen tidgivare."
Hellmut Walters

Kan vi kontrollera tiden eller kontrollerar den oss? Är tiden en vän? Vill tiden oss väl? Eller är den helt likgiltig när det gäller våra öden, våra liv, våra önskningar? Det finns en tid för allting, sägs det - månne det finns en tid när jag får svar på de frågorna...

"Tiden är en stor lärare, men tyvärr dödar den alla sina elever."
Louis-Hector Berlioz

Kanske mår vi alla bättre om vi inte bekymrar oss så mycket om tiden...

Bilen igen!

Så var den prövningen över för ett år till. Bilen gick genom besiktningen...

ANDRA gången alltså - första gången blev det (som vanligt) anmärkning på bromsarna. Antingen är Renault försedda med skitbromsar eller så har jag lyckats få ett riktigt måndagsexemplar till bil. Tusan också att jag ska gilla den så mycket! Den passar mig så bra, men hur ska jag våga köpa en annan likadan utan att veta om det är modellen eller exemplaret det är fel på.

Det är inte BARA bromsarna under årens lopp, utan även en hel del annat, men just bromsarna är en återkommande visa.Det är ju en ganska vital del av en bil, så man vil ju gärna att de fungerar... Men än är bilen inte sju år, så ett tag till kanske man kan ha glädje av den innan det blir dags att byta. Men jag vill inte ha den kvar när det verkligen börjar rasa saker och plötsligt handlar om riktigt stora pengar. Innan dess måste jag ha bestämt mig för vad nästa bil ska vara för sort.

Vad vet väl läraren?

Är det inte fantastiskt hur många människor det finns i världen som vet precis hur läraren borde utföra sitt jobb. Eller om de inte vet HUR det ska skötas, så vet de hur det INTE ska skötas och det är vanligen så som det sköts.

Är det en förälder som talar, så är det största felet att just deras egen telning inte fått maximal uppmärksamhet och stimulans - ett litet problem som att det sitter tjugofem till av samma kaliber i klassrummet är ingen ursäkt. Givetvis borde läraren först ha ägnat sig åt just deras avkomma... Och om deras barn inte förstår instruktioner eller inte lever upp till det betyg föräldrarna tänkt sig, så är det givetvis lärarens fel - aldrig barnets.

I stort och smått, i alla detaljer och enskildheter får vi lärare vår insats granskad och alltid vet de granskande ögonen HUR det BORDE ha gjorts istället. Att dygnet bara har tjugofyra timmar och även lärare borde ha rätt till fritid efter jobbet kommer inte in i diskussionen. Vi gör fel och de har rätt...

En tanke bara - tänk om alla yrkesgrupper skulle utsättas för samma punktmarkering! Tänk om vi alla skulle ha synpunkter på hur brödet bakas i bageriet, hur kassa-apparaten sköts på Konsum, hur stinsen håller handen när han vinkar iväg tåget eller hur fet kommunalstyrelsens ordförande bör vara. Varför är det bara läraren som har fel kläder, fel ansiktsuttryck, fel inställning, fel kompetens, fel attityd och fel allting annat?

Låt oss börja en debatt om hur rörmokaren mokar rören! Låt oss ge instruktioner till tidningsbudet om vilken hand han ska leverera tidningen med! Och låt oss för all del ha bestämda åsikter om vilket plingeling som ska finnas på dörren till butiken på torget där de säljer äckligt, kladdigt godis fullt med färgämnen och tillsatser...

Alla kan i alla fall sköta lärarens jobb bättre än läraren själv och de ämnen som det undervisas i på skolan är så löjligt enkla att det bara är larvigt - sådant kan ju alla. Vad har förresten läraren för rätt att ställa krav på att eleverna ska stava rätt eller kunna något alls. Det är väl ändå för mycket...

Tiden är fortfarande ur led...

Snö och is försvann och inte saknar jag dem. Nu regnar det igen. Ett riktigt, strilande, trummande regn, som hållit på hela dagen. Molnen ligger tjocka över landet och ljuset försvann vid tretiden, men innan dess hann jag ut och botanisera lite med kameran.

Idag är det den sjunde november och min kaprifol blommar fortfarande! Nya gröna blad har den skjutit och en och annan blomklase kan man hitta. Jag kan inte tänka mig en bättre vinter! Tänk om vi kunde få ha det såhär ända till våren...

December - ljus eller mörker?

Så var november till ända och vi störtade oss modigt in i december. Årets sista månad och själva slutspurten på 2007. Snart är det nytt år - IGEN!

Jag vet inte hur det kommer sig - det var ju alldeles nyss det blev 2007. 2006 varade en evighet, men 2007 sprang förbi. Kan det vara att jag somnade och sov för länge...

Några veckor kvar av tilltagande mörker och sedan vänder det och går mot ljus och värme igen. Fast man kan undra så här i adventstider - ÄR december verkligen en mörk månad? Stjärnorna och ljusen glittrar i alla fönster, staden är pyntad och alla trädgårdar dignar under ljusslingor och annan illumination. Är detta årets mörkaste månad? Brukar det inte kännas ännu mörkare i januari när hela härligheten åkt ner igen?

Men det är det inte! I januari har året vänt och blivit ljusare igen. Sakta, sakta - dag för dag blir det ljusare. Snart blir det vår!

Nära döden...

Idag kunde ha blivit min sista dag i livet... Jag är fortfarande förvånad över att leva, även om chocken väl inte riktigt lagt sig än.

Hela dagen har varit ett enda långt rusande från det ena till det andra - mellan en massa saker som alla måste göras i rätt ordning och i vissa fall på bestämda tider. Det vill säga den sorts upplägg som är som hämtat från en av mina värsta mardrömmar. Jag var inne på upploppet och skulle för andra gången sätta mig i bilen för att åka in till sonens skola för ett klassjippo där - jag skulle bara om brevlådan och hämta posten först, eftersom jag inte kunnat ta den tidigare, eftersom mina händer varit upptagna med matkassar och hundar... Det var mörkt och snorhalt på vägen, men Tara och jag halkade modigt iväg och konstaterade att grannens nya vägbelysning räckte gott för att hitta till brevlådan.

Posten bärgades och vi halkade tillbaka mot bilen. Mötande bilar såg oss väl och saktade farten, fast jag glömt fästa reflex på nya vinterjackan. Men så kom det en bil till i kurvan och han höll för hög fart. Han kom långt ut på vänsterkanten (nära min bil) och när han skulle räta upp igen fick han sladd.

Där står jag på vägrenen med min hund och ser en bil komma kasande sidledes rakt mot mig. Tiden stannade, som den gärna gör i sådana situationer, och jag såg bilen sakta närma sig medan hjärnan arbetar för högtryck: Kommer den att träffa oss? Vilken riktning tar den? Hinner jag kasta mig undan? Vart ska jag ta vägen?

Men så får föraren något slags väggrepp, för hans bil avbryter sin sladd och slänger åt andra hållet istället, snurrar runt och med oerhörd grace rusar den rakt in i bergväggen med ett brak - lyfts sakta upp i luften och landar med ett brak åter mot berget. Stillhet. Tiden blir normal igen och jag ser att det ryker ur bilen och att föraren är märkvärdigt stilla.

Tara och jag halkar fram och försöker få kontakt med mannen vid ratten och sakta tar han sig ur och försäkrar att han inte är skadad, men det syns lång väg hur chockad han är. Dessbättre kommer en stor stadig bil som hjälper till att få upp honom ur diket, men på vägen in mot stan inser jag hur chockad JAG blivit. Vi får se om jag kan somna nu ikväll och om jag kommer att återvända dit till vägrenen med en hasande bil på väg mot mig med sidan först. Jag undrar hur det kommer att sluta den gången...

Morgonstjärnan

En mörkgrå novembermorgon lättade plötsligt molnen en smula i öster och en stjärna lyste genom grenverket.

Eller egentligen var det morgonstjärnan själv - Venus alltså. Det varade bara ett ögonblick, men det var på något vis ett magiskt ögonblick.

Vilken årstid är det (1)

Är detta vinter eller höst - eller kanske sommar?

Bilder från idag - sjuttonde november. När man tittar genom kameraögat blir man ibland tveksam om vilken årstid vi egentligen har just nu...

Vilken årstid är det? (2)

Ja, samma fråga igen? Vet växterna själva att det snarast är vinter?

Bilprovning

Så var det dags igen - årets besök hos Svensk Bilprovning... Samma vånda varje år och då har jag ändå en ganska ny bil.

Ja, ny och ny... Den är väl sex år vid dethär laget, men när man, som jag, kört andras avlagda urgamla bilar i alla år, så tycker man den är ny. Köptes fabriksny för sex år sedan och intrycket stannade kvar. Bilen är ju ny...

Men ny behöver inte betyda felfri, det har min Kangoo bevisat. Bara första året led den av alla upptänkbara barnsjukdomar och en som blivit kronisk är detta med bromsarna. Så förra året blev det byte på bromsarna fram och i år fick jag anmärkning på den ena bak. Hoppas det kan vara nog med detta nu... Fast det är klart att det finns ju en till broms på det andra bakhjulet, som i år passerade utan anmärkning, så jag kan ju få mer bromsanmärkningar igen närsta år. Det är inte så mycket att det är dyrt, som tjatigt. Bor man på landet så är man beroende av bilen och kan inte lämna in den på verkstad stup i kvarten. Hur kommer man då hem igen?

Den första snön

Så har den kommit då - den första snön... Säkert efterlängtad av många, men jag är ingen älskare av snö och vinter.

Liksom Mumintrollet skulle jag helst gå i ide när snön faller och sova genom hela mörkertiden ända till våren. När de första flyttfåglarna flyger över trädtopparna, då är det dags att vakna igen. Tänk vad skönt det vore! Inga nerisade rutor att skrapa i evigheter varje morgon. Inga oplogade vägar att frasa fram över. Inga upplogade snövallar att knäcka för att få ut bilen. Inget mörker, ingen kyla - bara sömn och härliga drömmar...

Nåja, jag är inget Mumintroll så jag lär få hålla mig vaken och genomleva alltihop ännu en gång. Det är trist, men jag tror att anledningen till att sommaren är så härlig är att den står i kontrast med vintern. Hur kul vore det om det vore sommar jämt?

Allhelgona

Allt har lagt sig till rätta och året gör sig redo att dra täcket över sig och ta natt. En bra tid för reflektion...

Under Allhelgona minns vi våra frånvarande vänner - de har hunnit bli ganska många vid det här laget, för under ett helt liv är det ofrånkomligt att man lämnar några bakom sig. Eller DE lämnar MIG bakom sig och ger sig ut på den sista resan - den man bara kan göra ensam. Visst skulle det kännas tryggare om man i alla fall kunde vara två...

Det sista stora äventyret! Det ska inte sägas annat än att det företag som verkade enbart skräckfyllt och hemskt, med tiden har blivit allt mindre främmande och otäckt. I takt med att alltfler av ens närmaste samlas på andra sidan känns det faktiskt som om man inte alls skulle göra den där färden ensam och inte heller går resan bort - utan hem.

Jag är inte rädd för spöken och andar - Allhelgona är inte en farligt tid fylld av skräck och onda aningar. Allhelgona är full av kära röster och närvaro. I ljuset från lyktan där utanför kan man nästan ana deras konturer - alla de vänner som inte längre är med mig.

Förändring

Tänk vad fort det går! Alldeles nyss var det mest grönt och milt och nu är bladverken glesa och gyllene och vilken dag som helst står träden helt bara.

Så är det varje höst och har varit varje år jag kan minnas, men tidsperspektivet på det hela har ändrats. På sjuttiotalet var tabellen sådan att träden stod i fullt utvecklad höstprakt den femtonde oktober och den artonde låg hela härligheten på marken. Nu sitter löven oftast in i november... Vill man ha ett tecken på uppvärmningen, som syns i ett greppbart perspektiv, så är där ett. Inte mycket kan det tyckas, men det är en bestående förändring och inte en tillfällig en enstaka höst.

Med tanke på att lövsprickningen i år (i alla fall här) var synnerligen tidig (16 april) så har växtsäsongen förlängts med flera veckor. Det skulle passa i mönstret om den gröna delen av året även började krypa tidigare på vårarna och inte bara senare på höstarna. Och ser man det egoistiskt och blundar för det stora perspektivet, så visst är det härligt. För en som inte älskar vinter (och jag är absolut en av dem) så är ju mindre snö och mer grönt bara bra. Det är synd att det som är bra för mig är dåligt för andra. Det dämpar ju glädjen att tänka på vattenbrist i andra delar av världen, dödliga värmeböljor, öknars utbredning och översvämningar.

Fast för mig dämpas glädjen nog ännu mer av att tänka på vilka dramatiska förändringar djurvärlden står inför. Vi människor är i alla fall bara en enda djurart av alla miljoner som finns på denna planet och vi drar domedag över oss själva så är det väl bara vad vi förtjänar. Men vi har inte rätt att dra alla andra med oss i fallet. Men när gräshopporna dragit fram och försvunnit vidare, då är det mycket som är härjat och uppätet och borta för alltid, men det som finns kvar kan hämta sig till nästa pest. När epidemier dragit fram, så är det åtskilligt färre individer i en population kvar, men de har mer utrymme och förhoppningsvis en starkare stam när de svagare rensats bort. När stormen lagt ner gammelskogen, då kan skott och ungträd spira. Kanske blir det så även för denna planet, när den största pesten hittills eliminerat sig själv...

Om att gå in i väggen

Jag har funderat på varför denna höst känns så underbar - det var liksom så länge sedan en höst var såhär underbar - så länge sedan det var höst över huvudtaget.

Och det är precis så det är! Våren 2006 fick jag diagnosen utbrändhet (eller utmattningsdepression, som det heter) och efter sjukskrivning och rehabilitering är jag nu åter på banan. För varje kilometer jag gått bort från den iskalla, gråa plats där jag startade våren 2006, har jag fått tillbaka kvadratkilometrar av bortglömt liv. Jag har börjat MINNAS saker jag sedan länge glömt och någonstans längs vägen hittade jag mig själv igen och kom ihåg varför jag finns på denna jord och vem jag är och vart jag är på väg.

Det VAR länge sedan en höst var underbar... Utbrändhet är inget man skaffar sig i en handvändning, utan något man jobbar ihop till under en lång följd av år. Jag minns att åren har gått, men jag kan inte minnas att de innehöll så mycket - utom "måsten". Av tiden under förra våren minns jag absolut ingenting - det är bara svart. Men tiden före de svåra åren har kommit tillbaka till mig - vad det var som gjorde livet innehållsrikt och vilka grundstenar min personlighet vilar på. Det har varit en lång väg att vandra, men livet har lärt mig att det är i de stunder man har det som allra svårast som man utvecklas och rör sig framåt. Och just nu är livet bättre än det någonsin varit förr.

Alla färgerna är tillbaka och iskylan är borta. Precis som denna milda höst med sina strålande färger har jag funnit mig till rätta - lite sent i livet och helt och hållet på mitt eget vis... Visst går vi mot vinter, både säsongen och jag, men det är många år kvar och jag ska se till att det blir goda år - nu vet jag att jag själv har möjlighet att göra dem goda.

Destiny is not a matter of chance, it is a matter of choice.

Höstdagjämning

Så har höstdagjämningen kommit och gått och redan morgonen efter kändes det mycket mörkare och höstigare.

Det var väl för att morgonen var ovanligt tidigt, men idag var nästan mörkt när jag steg upp och påminde bra mycket om den kommande vintern. Vädret är annars snarast sommar - är det indiansommar det kallas med så här sena sommarutbrott. Undrar just om tidiga sommarutbrott också har ett namn och i så fall vadå... I år hade vi sommarväder i april - kan det ha varit eskimåsommar då...?

Det är lustigt detta att sommartemperaturer på hösten kan kombineras med så mycket mörker, medan våren har mycket ljus, men inte så höga temperaturer. Inte så att jag inte vet varför, men det är ändå lite motsägelsefullt.

I alla fall - nu har höstdagjämningen varit och nu ÄR det verkligen höst. Vad skulle man göra utan årstider? Vad vore sommaren om inte vinterns mörker och kyla fanns som motvikt... Jag är glad att de finns.

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i på bloggkartan.se
Tisnarbro

Hösten är härlig

Först känns det så trist när sommaren är slut, men hösten är en härlig tid. Man behöver bara titta ut genom fönstret för att inse det.

Idag har vi dessutom nästan haft sommar och nu har det gått så länge sedan sommaren egentligen slutade, att det bara känns fantastiskt när temperaturen kryper över femton och solen lyser. Utmärkt väder att bygga och fixa ute och medan man ändå är ute kan man ju kolla på alla färger.

För plötsligt visar det sig att det finns både lönn och asp alldeles intill huset och nu lyser de med fina färger. Björk och ek har skit-träliga höstfärger, men lönn och asp har klara fina färger och asken visar just nu en härlig ljusgrön-gröngul höstfärg. Fast trädgårdsväxterna överglänser som regel de vilda med hästlängder - vildvinet sprakar av färg och korallkorneller är blodröd. Ginnalalönnar skiftar från brandgult till mörkt blodrött och aronian tävlar med dem. Den enda vilda buske som kan konkurrera är rönnen, som kan få fantastiska röda färger om den står soligt till.

Man får passa på att njuta av färgerna nu, för de varar inte länge. En sakta skiftande kavalkad av nyanser och deltagare slutar om någon månad med siste-man-ut - lärkträdet, och sedan gråhöst och inget att lysa upp med, utom trädgårdsbelysning. Men det är då och nu är det nu - och hösten är härlig...

Det bästa med Stockholm

Igår var jag på en utflykt som tog mig rakt genom Stockholm (Essingeleden) och tillbaka samma väg. Det är vackert i Stockholm - synd att de byggt en massa fula hus som förstör utsikten...

Väl genom staden andra gången och väl på hemväg kunde vi konstatera att detta var det bästa med stan - det att man fick åka därifrån och vända hem. Jag kommer aldrig att begripa varför folk vill bo i knät på varandra - det är därför jag är lantis...

Vi på landet

Det är allmänt känt att vi som bor på landet, vi får skylla oss själva. Är vi så dumma att vi prompt ska bo mitt i spenaten, så får vi finna oss i att bli bortprioriterade när det gäller både det ena och det andra.

Att snöröjningen först tar stadsgatorna är inget nytt - att vi på landet har åtskilligt längre att halka på oplogade, ishala vägar det är bara så. Ja, vi får skylla oss själva! Våra barn ska vara väldigt glada och tacksamma att de alls får gå i skolan, för det är både dyrt och besvärligt att hålla byskolan igång - för att inte tala om hur dyrt och besvärligt det är att ordna skolskjutsar till de små liven när de ska in till stan och gå på högstadiet och gymnasiet. Och ifrågasätter man någon gång hur det kommer sig att våra barn inte har samma valfrihet som kommunens andra ungar när det gäller vilken skola de ska gå i - då kommer man åter fram till att vi får skylla oss själva...

Att strömavbrott regelmässigt drabbar osss landsbygdsbor är något vi snällt finner oss i. Hur det kan bli dyrare för kraftbolagen att gräva ner ledningarna än att hålla med linjearbetare och reparera återkommande skador, det begriper ingen. Vilket himla liv det blev, förresten, när det blev strömavbrott i Stockholm! Men vi som bor på landet, vi får skylla oss själva.

Man undrar om vi verkligen borde betala lika mycket i skatt som alla andra, när vi i alla avseenden måste acceptera att bli bortprioriterade. Bredband, elleveranser, taskiga telefonledningar, barnens skolgång och snöröjningen - ska vi då bidra med lika mycket när vi inte får ut det samma som andra? För att inte tala om hur det är att vara gränsbo i korsningen mellan tre kommuner där ingen vill ha ansvar, men alla antagligen gärna tar våra skattepengar...

Men när solen lyser och gäddan slår i vassen och staden är sådär riktigt dammig och outhärdlig, då får vi höra hur lyckligt lottade vi är och hur lyxigt vi har det. Då borde vi nog nästan betala högre kommunskatt än alla andra, bara för att vi har det bra. Men att vi har det bra - det visste vi redan...