Jag har funderat på varför denna höst känns så underbar - det var liksom så länge sedan en höst var såhär underbar - så länge sedan det var höst över huvudtaget.Och det är precis så det är! Våren 2006 fick jag diagnosen utbrändhet (eller utmattningsdepression, som det heter) och efter sjukskrivning och rehabilitering är jag nu åter på banan. För varje kilometer jag gått bort från den iskalla, gråa plats där jag startade våren 2006, har jag fått tillbaka kvadratkilometrar av bortglömt liv. Jag har börjat MINNAS saker jag sedan länge glömt och någonstans längs vägen hittade jag mig själv igen och kom ihåg varför jag finns på denna jord och vem jag är och vart jag är på väg.
Det VAR länge sedan en höst var underbar... Utbrändhet är inget man skaffar sig i en handvändning, utan något man jobbar ihop till under en lång följd av år. Jag minns att åren har gått, men jag kan inte minnas att de innehöll så mycket - utom "måsten". Av tiden under förra våren minns jag absolut ingenting - det är bara svart. Men tiden före de svåra åren har kommit tillbaka till mig - vad det var som gjorde livet innehållsrikt och vilka grundstenar min personlighet vilar på. Det har varit en lång väg att vandra, men livet har lärt mig att det är i de stunder man har det som allra svårast som man utvecklas och rör sig framåt. Och just nu är livet bättre än det någonsin varit förr.
Alla färgerna är tillbaka och iskylan är borta. Precis som denna milda höst med sina strålande färger har jag funnit mig till rätta - lite sent i livet och helt och hållet på mitt eget vis... Visst går vi mot vinter, både säsongen och jag, men det är många år kvar och jag ska se till att det blir goda år - nu vet jag att jag själv har möjlighet att göra dem goda.
Destiny is not a matter of chance, it is a matter of choice.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar