Allt har lagt sig till rätta och året gör sig redo att dra täcket över sig och ta natt. En bra tid för reflektion...Under Allhelgona minns vi våra frånvarande vänner - de har hunnit bli ganska många vid det här laget, för under ett helt liv är det ofrånkomligt att man lämnar några bakom sig. Eller DE lämnar MIG bakom sig och ger sig ut på den sista resan - den man bara kan göra ensam. Visst skulle det kännas tryggare om man i alla fall kunde vara två...
Det sista stora äventyret! Det ska inte sägas annat än att det företag som verkade enbart skräckfyllt och hemskt, med tiden har blivit allt mindre främmande och otäckt. I takt med att alltfler av ens närmaste samlas på andra sidan känns det faktiskt som om man inte alls skulle göra den där färden ensam och inte heller går resan bort - utan hem.
Jag är inte rädd för spöken och andar - Allhelgona är inte en farligt tid fylld av skräck och onda aningar. Allhelgona är full av kära röster och närvaro. I ljuset från lyktan där utanför kan man nästan ana deras konturer - alla de vänner som inte längre är med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar