Jul

Julaftonskväll och friden är oändlig. Jag har faktiskt inte ens tänkt på att det är just julafton, för alla de nödvändiga attributen för en sådan saknas. Det som saknas allra mest är barn...

Jul hör ihop med barn - det är en högtid för dem. Vi vuxna roas av julen bara därför att våra barn älskar den. För oss handlar julen mera om stress och måsten och hundra miljoner saker som måste fixas annars blir det inte bra och barnen blir inte lyckliga. Alla dess hundra miljoner saker måste vi göra samtidigt och alltså trängas med alla andra vuxna, som är ute i samma ärende och minst lika stressade som vi. Stämningen i julhandeln kan man leva utan.

Själv har jag valt bort julfirande och allt vad som hör till. Jag firar midvintersolstånd - Disablot - med liknande mat och klappar till sonen, men julafton är inte min högtid. Dessutom är han inte hemma denna jul alls, så jag slipper allt vad firande heter. Underbart skönt, tyckte jag och gled in i julledigheten med välbehag.

Så varför sitter jag här på julaftons kväll och har dåligt samvete? Snälla människor säger alltid att: "Vi måste tänka på dem som är ensamma i jul!" Och jag är ensam... Ja, jag har fyra hundar och fyra katter hos mig, så det är ju en sanning med modifikation. Men jag är helt utan mänskligt sällskap och platsar därför antagligen i beskrivningen ovan. Jag är en sådan som kan få snälla människor att bli oroliga och vilja bjuda hem mig, bara för att jag inte ska sitta ensam. Det är rart av dem, men det behövs inte.

Jag minns min barndoms jular! Jag älskade julen då, som alla barn ska. Jag minns stämningen och lukterna och den ombonade, trygga känslan i vårt hus. Alla världens sorger kunde gå förbi vår dörr, men där inne satt vi i ljus och värme. Sedan dess har inte julen varit något märkvärdigt. Det har handlat om att ge julklappar och äta tills man spricker, men den där känslan har aldrig kommit igen. På något vis handlade allt som hade med trygghet att göra om min pappa - och han lever inte längre. Och utan julkänslan blir det hela ju bara ett kommersiellt jippo och en enda stor stresscirkus.

Så jag kan inte önska "Fred på jorden" mer denna kväll än jag gör alla andra kvällar. Jag vill inte skratta och dricka glögg ensam. Jag kan inte sjunka ner i den varma, ljusa tryggheten, för det är jag själv som måste bestå den. Jo, så här när natten faller på, så kan jag medge det - jag ÄR ensam. Men inte mer än jag är alla andra kvällar...