Så lång tid är det sedan jag gjorde slut med en telefonsvarare... Mycket vatten har flutit under broarna och avståndet ger nya perspektiv på allt. Jag känner mig fortfarande som om jag missade båten medan jag just klev över landgången för att hoppa på...
Men det blir ännu en i raden av de erfarenheter som lär mig mer om livet och gör mig till en bättre människa. Det finns fortfarande utrymme för att bli en hel del bättre...
"Hell hath no fury like a woman scorned"... Är jag arg? Hatar jag honom? Skulle jag vilja ta livet av honom? Nej... Skulle jag må bättre om jag ville det? Nej... Jag tycker synd om honom för egentligen är det ju han som missat båten. Han har missat möjligheten till the ride of a lifetime. Jag kunde ha givit honom det. Visst har han skurit i mig, men han har skurit ännu värre i sig själv - så falsk och feg är man inte utan att lida av det själv. Vem skulle väl vilja ha någon som beter sig så uselt?
Skulle jag ta honom tillbaka?
...
Ja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar