Sex veckor sedan

Så lång tid är det sedan jag gjorde slut med en telefonsvarare... Mycket vatten har flutit under broarna och avståndet ger nya perspektiv på allt. Jag känner mig fortfarande som om jag missade båten medan jag just klev över landgången för att hoppa på...

Men det blir ännu en i raden av de erfarenheter som lär mig mer om livet och gör mig till en bättre människa. Det finns fortfarande utrymme för att bli en hel del bättre...

"Hell hath no fury like a woman scorned"... Är jag arg? Hatar jag honom? Skulle jag vilja ta livet av honom? Nej... Skulle jag må bättre om jag ville det? Nej... Jag tycker synd om honom för egentligen är det ju han som missat båten. Han har missat möjligheten till the ride of a lifetime. Jag kunde ha givit honom det. Visst har han skurit i mig, men han har skurit ännu värre i sig själv - så falsk och feg är man inte utan att lida av det själv. Vem skulle väl vilja ha någon som beter sig så uselt?

Skulle jag ta honom tillbaka?

...

Ja...

Midsommar

Idag är det midsommarsolstånd och årets längsta dag. Det är ju traditionellt en dag då man firar. Ja, de flesta anpassar sig ju till de tider som politikerna tycker passar när de permanentplacerade midsommarafton på en fredag, men jag är ju envis och firar den riktiga dagen.

Det brukar väl inte vara något så märkvärdigt firande - en god lunch med sill och potäter och gärna jordgubbar efteråt. Bara familjen. Och så titta på solnedgången på kvällen när guldet sprider sig över viken och lyser upp hela vår sluttning.

Men idag är jag helt ensam. Sonen sover över i stan och jag kom mig inte för med att fira ensam. Det oroar mig lite för snart nog kommer jag ju att vara ensam vid i stort sett alla högtider och alla övriga dagar och jag måste ju för sjutton lära mig underhålla mig själv och inte sitta och tycka synd om mig själv. Jag har alltid varit rädd att bli beroende, men "no man is an island". Och ingen kvinna heller...

Demoner

I nattens mörker gnager demonerna på vårt inre och sliter i våra inälvor. Ingen sömn, ingen vila - demonerna håller oss vakna med sina ständiga, viskade, försåtliga frågor. Vi har alla våra egna demoner och vilka de sedan än är så riskerar vi att till slut mista all förströstan och all vilja till förtrolighet.

Jag har redan varit "dangerously close to having a heart that can't be had" - kanske är det även framtidens melodi. Hur många gånger orkar man bli besviken...

Kalla fötter

Själens obotliga ensamhet

(http://avangardisco.files.wordpress.com/2008/03/loneliness.jpg)

Jag undrar om det bara är ett grymt missförstånd att man fortfarande tror att det ska gå att få en bot för "köttets lust och själens obotliga ensamhet". Jag menar, det hörs ju på formuleringen att det är en paradox att tro att man ska kunna få bot för något obotligt...

Sommarlov

Bara dagar kvar nu så är sommarlovet ett faktum. Soldränkta veckor som sakta gungar fram genom ledigheten och tillåter en att släppa alla måsten, alla tider, alla krav. Likt mumintrollen kan man få skurra runt i egna ärenden och vara så viktig eller avslappnad man vill. Jag får aldrig så mycket gjort som när mitt sinne är fritt från plikter och jag kan fungera utan yttre krav. Det är då jag bygger mitt "kingdom of days"...

The Invitation av Oriah Mountain Dreamer

It doesn’t interest me what you do for a living.
I want to know what you ache for
and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are.
I want to know if you will risk looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon...
I want to know if you have touched the centre of your own sorrow
if you have been opened by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me who you know or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied.
I want to know what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself
and if you truly like the company you keep
in the empty moments.


(http://www.oriahmountaindreamer.com/)