Punkten...

Jag har aldrig förr gjort slut med någon i hela mitt liv. Kanske var det den lärdom jag hade att dra av detta...

Göra slut och göra slut förresten - jag hade god draghjälp. När man blivit demonstrativt ihjältigen i en veckas tid så finns det bara en väg att gå. Jag orkade inte leva med smärtan längre, utan var tvungen att skära ut den bit av mig själv som värkte.

Hur blev det så? Jag vet inte... Jag vet inte hur det gick till att jag blev så jävla kär och jag vet inte hur eller varför det tog slut. Jag vet att hans rosa moln av sockervadd försvann och mina blev kvar - vi gick i otakt. Försökte komma i takt, men kom inte fram.

Tigande iskyla är inget skönt sätt att lösa upp en relation - om det nu finns några sköna sätt. Man behöver sätta punkt och avsluta - båda behöver punkten. Avslutar man inte kan man ju inte gå vidare eller börja nytt, bara mala kvar i besvikelsen och saknaden.

Jag älskar honom och jag kommer att sakna honom. Det är så det är att vara levande - och leva vill jag ända tills jag dör. Meningen är avslutad och punkten satt. Nu börjar nästa mening. Tillsammans blir de berättelsen om mitt liv...