Fönster mot natten

Jag har suttit här i kväll efter kväll och skrivit - som ett rop i natten. Ett rop på hjälp eller bara ett ångesttjut... Mina ord studsade stumt tillbaka mot det tätnande mörkret och gav inget eko.

Men jag fick klart för mig att det fanns lyssnande öron där ute och att någon faktiskt läste det jag skrev. Det hade jag ingen aning om. Det var som om fönstret mot natten slets upp och alla ljud och dofter rusade in i mitt rum.

Om någon läser... Om någon tar emot mina ord... Om mina ord ger något tillbaka till en annan, som kan finna några korn i mina tankar - då är det ju värt det. Kanske blir lidandet bakom orden också värt det då...