Vi borde vara döda...

När de grå håren ökar i mängd för varje dag och man ser livet framför sig som en trappa rakt ner, kan det vara värt att se tillbaka och tita på var man kommer ifrån.

Jag är inte mycket för kedjebrev, men ett har jag fått genom åren som gav mig sann glädje. Många av er har säkert fått det också - om ni råkar vara i rätt ålder. Om ni råkar vara födda i den generation som detta vänder sig till.

Vi borde vara döda
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt. Våra barnsängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor. Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon rent faktiskt dog av det. Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen mobiltelefon. Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem! Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det. Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv. Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet. Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och var tvugna att gå om ett år.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.

Haleluja!

Ännu en vinterstorm utriden och vi blev INTE av med strömmen. Här på landet ser man det som en ynnest att klara sig så bra och med tanke på att strömavbrott gärna varar länge så sparar det mycket tid och arbete när allt får bli vid det vanliga.

Bland annat måste man ju elda oavbrutet när man inte har någon ström för att behålla något slags inomhustemperatur i huset. Sitter man troget och eldar hela natten, så håller skorstensstocken värmen under dagen när man är på jobbet, så det fortfarande känns varmt när man kommer in utifrån. Sedan är det bara att sätta sig och elda igen... Det som helt bortfaller då är SÖMN. Så natten före stormen bestämde jag mig för att sova till varje pris, så jag hade lite att ta av om det blev som jag befarade.

Och sov gjorde jag. Trots en ordentlig nästäppa, som fick mig att känna mig som en fisk på torra land... Sov gjorde jag och redo var jag, men strömmen stannade kvar. Jag tror inte ens den blinkade. Heder åt linjemontörerna som fixat våra skraltiga ledningar härom året, så vi numera får behålla ljus och värme även när polarnattens alla furier ylar om knutarna.

Idag är det lugnt ute och ljust och varmt inne. Min nästäppa är åtskilligt mindre täppt och det känns som en välsignelse i dubbel bemärkelse. Inget är som att ha tillfrisknat ifrån sjukdom - det skulle i så fall vara att ha sluppit sitt ensam i det kalla strömavbrottsmörkret...

En obekväm sanning

Ja, nu har även jag sett den filmen, cirka ett år efter alla andra. Och på sätt och vis hade jag rätt - det var inga nyheter som jag inte hört förr, men jäklar vilken lysande presentation av dessa kalla och bistra fakta.

Al Gore verkade alltid vara en sådan trist torrboll medan han syntes i politiken, men han har verkligen lärt sig sitt hantverk - propaganda... Och han lyckades framstå som humoristisk, påläst, trevlig och allt igenom värd att tas på allvar. Vilken retoriker han är den mannen! Enligt textboken utvecklar han sin presentation, med alla steg omsorgsfullt utförda. Han etablerar sig som just den där trevlige mannen som vi har all anledning att lyssna på och bygger upp vår känsla av att han verkligen vet vad han talar om. Han hänvisar till auktoriteter och oomkullrunkeliga fakta, testade under många år och med största noggrannhet. Han bemöter de motargument som brukar uppkomma och han driver sin tes genom hela filmen med värme, medkänsla och genuin omsorg.

Hatten av för Al Gore! Jag var glad när han fick fredspriset, men jag är ännu gladare för det nu, när jag sett hur han jobbar. Det är människor som han som vi behöver om den här jorden ska överleva. Och på slutet ger han oss också en stor gåva - han ger oss ett eget val... Vi kan alla välja att låta detta fortgå till vår egen och många andras undergång eller vi kan kliva fram och "make a difference". Han ger oss enkla medel att börja med så vi inte ska känna att det är en himmelshög mur att klättra över - sådant kan få en att tappa modet. När jag skrev min avhandling på åttiotalet och studerade miljörörelsens texter så var det just detta jag kom fram till att de borde göra - inte bara skrämma skiten ur folk, utan också ge dem framkomliga vägar att gå istället för återvändsgränderna. Al Gore gör precis just det - vilken man!