Om att gå in i väggen

Jag har funderat på varför denna höst känns så underbar - det var liksom så länge sedan en höst var såhär underbar - så länge sedan det var höst över huvudtaget.

Och det är precis så det är! Våren 2006 fick jag diagnosen utbrändhet (eller utmattningsdepression, som det heter) och efter sjukskrivning och rehabilitering är jag nu åter på banan. För varje kilometer jag gått bort från den iskalla, gråa plats där jag startade våren 2006, har jag fått tillbaka kvadratkilometrar av bortglömt liv. Jag har börjat MINNAS saker jag sedan länge glömt och någonstans längs vägen hittade jag mig själv igen och kom ihåg varför jag finns på denna jord och vem jag är och vart jag är på väg.

Det VAR länge sedan en höst var underbar... Utbrändhet är inget man skaffar sig i en handvändning, utan något man jobbar ihop till under en lång följd av år. Jag minns att åren har gått, men jag kan inte minnas att de innehöll så mycket - utom "måsten". Av tiden under förra våren minns jag absolut ingenting - det är bara svart. Men tiden före de svåra åren har kommit tillbaka till mig - vad det var som gjorde livet innehållsrikt och vilka grundstenar min personlighet vilar på. Det har varit en lång väg att vandra, men livet har lärt mig att det är i de stunder man har det som allra svårast som man utvecklas och rör sig framåt. Och just nu är livet bättre än det någonsin varit förr.

Alla färgerna är tillbaka och iskylan är borta. Precis som denna milda höst med sina strålande färger har jag funnit mig till rätta - lite sent i livet och helt och hållet på mitt eget vis... Visst går vi mot vinter, både säsongen och jag, men det är många år kvar och jag ska se till att det blir goda år - nu vet jag att jag själv har möjlighet att göra dem goda.

Destiny is not a matter of chance, it is a matter of choice.

Höstdagjämning

Så har höstdagjämningen kommit och gått och redan morgonen efter kändes det mycket mörkare och höstigare.

Det var väl för att morgonen var ovanligt tidigt, men idag var nästan mörkt när jag steg upp och påminde bra mycket om den kommande vintern. Vädret är annars snarast sommar - är det indiansommar det kallas med så här sena sommarutbrott. Undrar just om tidiga sommarutbrott också har ett namn och i så fall vadå... I år hade vi sommarväder i april - kan det ha varit eskimåsommar då...?

Det är lustigt detta att sommartemperaturer på hösten kan kombineras med så mycket mörker, medan våren har mycket ljus, men inte så höga temperaturer. Inte så att jag inte vet varför, men det är ändå lite motsägelsefullt.

I alla fall - nu har höstdagjämningen varit och nu ÄR det verkligen höst. Vad skulle man göra utan årstider? Vad vore sommaren om inte vinterns mörker och kyla fanns som motvikt... Jag är glad att de finns.

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i på bloggkartan.se
Tisnarbro

Hösten är härlig

Först känns det så trist när sommaren är slut, men hösten är en härlig tid. Man behöver bara titta ut genom fönstret för att inse det.

Idag har vi dessutom nästan haft sommar och nu har det gått så länge sedan sommaren egentligen slutade, att det bara känns fantastiskt när temperaturen kryper över femton och solen lyser. Utmärkt väder att bygga och fixa ute och medan man ändå är ute kan man ju kolla på alla färger.

För plötsligt visar det sig att det finns både lönn och asp alldeles intill huset och nu lyser de med fina färger. Björk och ek har skit-träliga höstfärger, men lönn och asp har klara fina färger och asken visar just nu en härlig ljusgrön-gröngul höstfärg. Fast trädgårdsväxterna överglänser som regel de vilda med hästlängder - vildvinet sprakar av färg och korallkorneller är blodröd. Ginnalalönnar skiftar från brandgult till mörkt blodrött och aronian tävlar med dem. Den enda vilda buske som kan konkurrera är rönnen, som kan få fantastiska röda färger om den står soligt till.

Man får passa på att njuta av färgerna nu, för de varar inte länge. En sakta skiftande kavalkad av nyanser och deltagare slutar om någon månad med siste-man-ut - lärkträdet, och sedan gråhöst och inget att lysa upp med, utom trädgårdsbelysning. Men det är då och nu är det nu - och hösten är härlig...

Det bästa med Stockholm

Igår var jag på en utflykt som tog mig rakt genom Stockholm (Essingeleden) och tillbaka samma väg. Det är vackert i Stockholm - synd att de byggt en massa fula hus som förstör utsikten...

Väl genom staden andra gången och väl på hemväg kunde vi konstatera att detta var det bästa med stan - det att man fick åka därifrån och vända hem. Jag kommer aldrig att begripa varför folk vill bo i knät på varandra - det är därför jag är lantis...

Vi på landet

Det är allmänt känt att vi som bor på landet, vi får skylla oss själva. Är vi så dumma att vi prompt ska bo mitt i spenaten, så får vi finna oss i att bli bortprioriterade när det gäller både det ena och det andra.

Att snöröjningen först tar stadsgatorna är inget nytt - att vi på landet har åtskilligt längre att halka på oplogade, ishala vägar det är bara så. Ja, vi får skylla oss själva! Våra barn ska vara väldigt glada och tacksamma att de alls får gå i skolan, för det är både dyrt och besvärligt att hålla byskolan igång - för att inte tala om hur dyrt och besvärligt det är att ordna skolskjutsar till de små liven när de ska in till stan och gå på högstadiet och gymnasiet. Och ifrågasätter man någon gång hur det kommer sig att våra barn inte har samma valfrihet som kommunens andra ungar när det gäller vilken skola de ska gå i - då kommer man åter fram till att vi får skylla oss själva...

Att strömavbrott regelmässigt drabbar osss landsbygdsbor är något vi snällt finner oss i. Hur det kan bli dyrare för kraftbolagen att gräva ner ledningarna än att hålla med linjearbetare och reparera återkommande skador, det begriper ingen. Vilket himla liv det blev, förresten, när det blev strömavbrott i Stockholm! Men vi som bor på landet, vi får skylla oss själva.

Man undrar om vi verkligen borde betala lika mycket i skatt som alla andra, när vi i alla avseenden måste acceptera att bli bortprioriterade. Bredband, elleveranser, taskiga telefonledningar, barnens skolgång och snöröjningen - ska vi då bidra med lika mycket när vi inte får ut det samma som andra? För att inte tala om hur det är att vara gränsbo i korsningen mellan tre kommuner där ingen vill ha ansvar, men alla antagligen gärna tar våra skattepengar...

Men när solen lyser och gäddan slår i vassen och staden är sådär riktigt dammig och outhärdlig, då får vi höra hur lyckligt lottade vi är och hur lyxigt vi har det. Då borde vi nog nästan betala högre kommunskatt än alla andra, bara för att vi har det bra. Men att vi har det bra - det visste vi redan...