Efterreaktion

När jag ser tillbaka på förra årets amorösa händelser kan jag inte låta bli att dra på smilbandet i löje. Inte åt mig själv denna gång, utan den andra parten.

Varför försätter sig vuxna män i situationer som de inte kan hantera och tvingar sig själv att uppföra sig som omogna småungar. Det heter ju att "den som gapar efter mycket..." Men de lär sig väl. Om de lever tillräckligt länge, för har de inte kommit längre än såhär på alla år kanske inte resten av livet räcker till...