Konstig dag

Idag är en knepig dag som växlar mellan solsken och magknip. Solen lyser för att det inte är några moln på himlen, men varför magen kniper är en annan femma... Fryser gör jag också - det kan väl inte vara så att jag är sjuk? IGEN!

Måndag-tisdag är mina värsta dagar. Packade, stressiga och krävande - sedan känns det nästan som om veckan vore gjord. Men såhär på tisdag kväll är det inte mycket med mig. Jag skulle vilja ha en varm famn att krypa in i och få bli liten. Men det skulle jag givetvis aldrig erkänna...

Berg-o-dal-bana

Jag tänker för mycket... Borde sluta med det.

Det finns verkligen stunder när man önskar att man kunde se in i framtiden och få veta vad som döljer sig där. Ett facit att ha i handen när man gör sina val, så man vet att man kommer till rätt beslut.

Ändå vet jag att det inte finns några "rätta val" - det finns bara olika alternativ och de leder till olika framtider. Väljer jag det där kommer jag dit - väljer jag något annat kommer jag till en annan plats. Och när man efteråt betraktar det som varit så kommer det att i händelserna dölja sig sådant man inte skulle velat vara utan, hur det än går med helheten.

Så det finns inga riktiga eller felaktiga val. Det finns parallella handlingar och alla leder de fram till slutmålet - ett färdiglevt liv. Alla kommer de att innehålla triumfer och misstag och av de misstag vi gör kan vi lära och bli bättre människor.

Så varför oroa sig? Jag kommer att anlända i rätt tid till min egen begravning, vilken väg jag än tar dit. Och vägen kommer att ha bjudit mig både fröjd och smärta. Om jag inte väljer ett "icke-liv". Men det ligger inte för mig...

Datas känslochip

Det finns dagar när jag önskar att jag liksom Data i Startrek kunde avaktivera ett känslochip i huvudet och på så vis slippa alla störande känslor. Det finns inget rationellt med känslor och de skenar titt som tätt och gör livet svårt för en. Det blir som vågtoppar och vågdalar. I sanningens namn är det väl bara i dalarna jag vill avaktivera chipet - i topparna är det härligt. Men så är det - man vill både ha kakan och äta den. Jag är inget undantag...

Ibland skrämmer jag mig själv...

Vilken halsbrytande risktagning att bli involverad igen. Varför gör man det? Är det värt det? Ja, jag vet - det är det...

Men hur kan det gå så fort från det man träffar någon till han blir så viktig att man längtar varje stund. Hur kan det bli att man går med på att låta en annan få sådan makt över sig att det han gör och säger (och det han INTE gör och INTE säger) blir så himla betydelsefullt?

Det irriterar mig att jag skulle vilja lägga ner allt annat jag sysslar med och bara vara med honom. Försöker kämpa emot lite, men samtidigt är det ljuvligt att ge vika och bara flyta med känslan.

På hur kort tid kan man börja älska någon?

Halvseklet...

Ja, så har man då uppnått den aktningsvärda åldern av ett halvt sekel... Det känns ganska odramatiskt måste jag säga. Det gjorde inte ont och inte blev jag knarrigare och sjukare av det heller. Jag tror jag fortsätter som vanligt några år till...