Mest fluff...

Fortfarande blir det mest fluff när man försöker fotografera kattungarna, men ibland öppnar sig ett par häpna ögon och stirrar undrande på världen. Usch, vad ljust!

Klematis

Min Ville de Lyon har blivit galen!

Den slutade blomma i januari när en köldknäpp satte punkt för säsongen och nu är den redan igång igen. Men nu har den dubbla blommor och det har den aldrig haft förr... Missade jag någonting?

Nytt liv

Ja, så är de här - våra små kattungar... Fyra stycken små underverk föddes på lördagskvällen och allt gick snabbt och fint, med hundmått mätt. Sedan är de ju också pyttesmå jämfört med en valp - man vågar knappt peta på dem ifall de skulle gå sönder. Men de äter och växer och jobbar på att ändra sin storlek varje stund.

Det ska bli ett sant nöje att se dem växa under sommaren - se dem bli personligheter och se dem utforska världen. Många bilder lär det bli... Men just nu känner jag att jag drabbats av den stora "valplådeskälvan" - jag lyssnar efter ljud från köket och inbillar mig det värsta. De är så små och sårbara och så väldigt mycket kan gå snett ännu. Har de bara hunnit bli ett par veckor kan man slappna av lite, men just nu vet jag ingenting om hur det kommer att gå.

Så jag gör som jag brukar - jag intalar mig att inte måla fan på väggen och att mamman gör ett storslaget arbete och att jag inte ska vara en idiot. Vete sjutton om det någonsin blir valpar igen... Det ansvar som vilar på uppfödaren under valptiden (och senare) är tungt. Och så som de fibblar med lagarna nu så är det nästan som om man skulle straffas för att man föder upp och säljer levande varelser. Det är inte värt det! Att sitta och titta på de små när de växer och frodas är ett av livets största glädjeämnen, men resten kan jag leva utan.

Men tills vidare glädjer jag mig åt sommaren som kommer med fyra nyfikna ungdomar. Så snart stora skälvan gått över...

Femton år

När man tänker tillbaka var 1993 ett väldigt händelserikt år för mig - goda och dåliga händelser hopade sig det året och jag vet att vid betraktrelsen vid årets slut sa jag redan då, att ett mer händelserikt år hade jag aldrig varit med om. Och det får jag kanske aldrig vara heller..

Idag är det femton år sedan min pappa dog. Det var en av de mindre trevliga saker som hände 1993 och som alltid med döden, så är man aldrig riktigt förberedd. Men det enda säkra i livet är att vi alla dör, så det borde inte vara någon överraskning.

Min pappa fick hjärnblödning en morgon och mycket snart var han mer eller mindre medvetslös. Han låg i tre veckor innan hans kropp insåg att själen lämnat den. Femton år sedan...

Men ändå är han inte borta, för det han var och det han lärt mig lever vidare och varje dag står han vid min sida och ger mig råd om allt från snickeri till undervisning. Jag har lärt känna min pappa inom mig och ibland ser jag honom i min son.

Så kanske är han inte borta, men ändå finns han inte här och jag saknar honom lika mycket idag som den dagen för femton år sedan. Så är det med dem man verkligen älskar - de lämnar spår och tomrum...