Yes!

Nu är staden befolkad... Fatta vad man kan ha kul en fredagkväll om man bor tillsammans med photoshop!

Ännu mera photoshop...

Vad vore väl en hamnstad utan båtar? Sådana har jag fixt idag...

Photoshopskoj...

Under se senaste dagarna har jag haft storartat roligt vid min dator... Ledigheten gav mig tillfälle att äntligen ta tag i bearbetningen av den senaste boken och i och med det började bilderna stiga upp i huvudet på mig.

Och det slog mig plötsligt att jag numera faktiskt har redskap att skapa bilder som inte finns - att få de visioner jag har inne i mitt huvud att hoppa ut och bli synliga för alla och envar. Jösses, vad kul det är!

Boken utspelar sig i en trakt där en stor flod rinner över slätten och ut i havet. Vattnet i floden kommer från bergen och där uppe ligger en stad och blickar ut över slätten nedanför. Längs floden ligger en annan stad, som är en central handelspunkt för landet runt omkring. Varje stad är centrum i varsitt kungarike och dessa riken är fiender med varandra.

Jag har bara avbildat platserna än så länge - kanske blir det händelser och personer senare, men just nu är jag helt lycklig med att samla bildelement och sammanställa till dessa tänkta platser. Lite slutlig finish ger dem en sagokaraktär och döljer skarvarna i montagen. Ovan syns just vyn från bergslandet ner över slätten.

Staden i bergen

Här hade jag en vision av stadens murar i månljus och skuggorna som faller på marken. Det är faktiskt från en scen i boken... Jag blev inte helt nöjd med resultatet - marken var för trist och nör jag jobbade vidare med den så blev det skog snarare än grässvål, som det var tänkt. Men jag får jobba mer med den när jag lärt mig mer...

Den stolta staden vid floden

En himla rolig bild att göra - den har element från alla möjliga håll av Europa; Paris, skotska och irländska slott och en hel del engelskt. Varhelst i världen de har den här typen av gråverk... Fast då måste jag medge att långt ifrån allt var grått från början - jag har halat och dragit i spakarna i photoshop för att få komponenterna att passa ihop. Som sagt - himla roligt var det...

Den stora floden

Floden är central och en livsnerv för trakten och när den väl lämnat bergssluttningarna blir den bred och långsam, med sandiga stränder. Många bifloder bidrar till vattenförsörjningen och här är en av dem.

Jul

Julaftonskväll och friden är oändlig. Jag har faktiskt inte ens tänkt på att det är just julafton, för alla de nödvändiga attributen för en sådan saknas. Det som saknas allra mest är barn...

Jul hör ihop med barn - det är en högtid för dem. Vi vuxna roas av julen bara därför att våra barn älskar den. För oss handlar julen mera om stress och måsten och hundra miljoner saker som måste fixas annars blir det inte bra och barnen blir inte lyckliga. Alla dess hundra miljoner saker måste vi göra samtidigt och alltså trängas med alla andra vuxna, som är ute i samma ärende och minst lika stressade som vi. Stämningen i julhandeln kan man leva utan.

Själv har jag valt bort julfirande och allt vad som hör till. Jag firar midvintersolstånd - Disablot - med liknande mat och klappar till sonen, men julafton är inte min högtid. Dessutom är han inte hemma denna jul alls, så jag slipper allt vad firande heter. Underbart skönt, tyckte jag och gled in i julledigheten med välbehag.

Så varför sitter jag här på julaftons kväll och har dåligt samvete? Snälla människor säger alltid att: "Vi måste tänka på dem som är ensamma i jul!" Och jag är ensam... Ja, jag har fyra hundar och fyra katter hos mig, så det är ju en sanning med modifikation. Men jag är helt utan mänskligt sällskap och platsar därför antagligen i beskrivningen ovan. Jag är en sådan som kan få snälla människor att bli oroliga och vilja bjuda hem mig, bara för att jag inte ska sitta ensam. Det är rart av dem, men det behövs inte.

Jag minns min barndoms jular! Jag älskade julen då, som alla barn ska. Jag minns stämningen och lukterna och den ombonade, trygga känslan i vårt hus. Alla världens sorger kunde gå förbi vår dörr, men där inne satt vi i ljus och värme. Sedan dess har inte julen varit något märkvärdigt. Det har handlat om att ge julklappar och äta tills man spricker, men den där känslan har aldrig kommit igen. På något vis handlade allt som hade med trygghet att göra om min pappa - och han lever inte längre. Och utan julkänslan blir det hela ju bara ett kommersiellt jippo och en enda stor stresscirkus.

Så jag kan inte önska "Fred på jorden" mer denna kväll än jag gör alla andra kvällar. Jag vill inte skratta och dricka glögg ensam. Jag kan inte sjunka ner i den varma, ljusa tryggheten, för det är jag själv som måste bestå den. Jo, så här när natten faller på, så kan jag medge det - jag ÄR ensam. Men inte mer än jag är alla andra kvällar...

Tidens gång

Så rusar vi då åter mot årsskifte - ett nytt vägskäl i tiden. Nu är vi alldeles på upploppet och kan varken bromsa eller hoppa av - ett nytt år kommer brakande... Eller är det vi som brakar rakt in i det nya året?



Jag roade mig med att läsa i citatsamlingar på nätet för att försöka få ordning på tankarna. Första lediga dagen på jullovet och dammet börjar lägga sig omkring mig - jag kände behov av att nysa ordentligt. Så här kommer det:

"Tiden går inte - det är vi som rusar fram genom den stillastående evigheten."

Är det nya året som kommer rusande mot oss eller vi som rusar mot nyår? Själva begreppet tid tycker jag är en klurig jäkel... Vad ÄR tiden egentligen? Varför varierar vår tidsuppfattning så från ena stunden till den andra. Ibland knäpper det liksom till och tiden går fortare eller långsammare - härom dagen kändes det som om jag själv helt plötsligt stod utanför tiden och såg den passera.

"Tid är något man har bara om man tar den."
Bertha Eckstein

Det är så sant, men lika sant är det att:

"Det är typiskt att det finns tidtagare, men ingen tidgivare."
Hellmut Walters

Kan vi kontrollera tiden eller kontrollerar den oss? Är tiden en vän? Vill tiden oss väl? Eller är den helt likgiltig när det gäller våra öden, våra liv, våra önskningar? Det finns en tid för allting, sägs det - månne det finns en tid när jag får svar på de frågorna...

"Tiden är en stor lärare, men tyvärr dödar den alla sina elever."
Louis-Hector Berlioz

Kanske mår vi alla bättre om vi inte bekymrar oss så mycket om tiden...

Bilen igen!

Så var den prövningen över för ett år till. Bilen gick genom besiktningen...

ANDRA gången alltså - första gången blev det (som vanligt) anmärkning på bromsarna. Antingen är Renault försedda med skitbromsar eller så har jag lyckats få ett riktigt måndagsexemplar till bil. Tusan också att jag ska gilla den så mycket! Den passar mig så bra, men hur ska jag våga köpa en annan likadan utan att veta om det är modellen eller exemplaret det är fel på.

Det är inte BARA bromsarna under årens lopp, utan även en hel del annat, men just bromsarna är en återkommande visa.Det är ju en ganska vital del av en bil, så man vil ju gärna att de fungerar... Men än är bilen inte sju år, så ett tag till kanske man kan ha glädje av den innan det blir dags att byta. Men jag vill inte ha den kvar när det verkligen börjar rasa saker och plötsligt handlar om riktigt stora pengar. Innan dess måste jag ha bestämt mig för vad nästa bil ska vara för sort.

Vad vet väl läraren?

Är det inte fantastiskt hur många människor det finns i världen som vet precis hur läraren borde utföra sitt jobb. Eller om de inte vet HUR det ska skötas, så vet de hur det INTE ska skötas och det är vanligen så som det sköts.

Är det en förälder som talar, så är det största felet att just deras egen telning inte fått maximal uppmärksamhet och stimulans - ett litet problem som att det sitter tjugofem till av samma kaliber i klassrummet är ingen ursäkt. Givetvis borde läraren först ha ägnat sig åt just deras avkomma... Och om deras barn inte förstår instruktioner eller inte lever upp till det betyg föräldrarna tänkt sig, så är det givetvis lärarens fel - aldrig barnets.

I stort och smått, i alla detaljer och enskildheter får vi lärare vår insats granskad och alltid vet de granskande ögonen HUR det BORDE ha gjorts istället. Att dygnet bara har tjugofyra timmar och även lärare borde ha rätt till fritid efter jobbet kommer inte in i diskussionen. Vi gör fel och de har rätt...

En tanke bara - tänk om alla yrkesgrupper skulle utsättas för samma punktmarkering! Tänk om vi alla skulle ha synpunkter på hur brödet bakas i bageriet, hur kassa-apparaten sköts på Konsum, hur stinsen håller handen när han vinkar iväg tåget eller hur fet kommunalstyrelsens ordförande bör vara. Varför är det bara läraren som har fel kläder, fel ansiktsuttryck, fel inställning, fel kompetens, fel attityd och fel allting annat?

Låt oss börja en debatt om hur rörmokaren mokar rören! Låt oss ge instruktioner till tidningsbudet om vilken hand han ska leverera tidningen med! Och låt oss för all del ha bestämda åsikter om vilket plingeling som ska finnas på dörren till butiken på torget där de säljer äckligt, kladdigt godis fullt med färgämnen och tillsatser...

Alla kan i alla fall sköta lärarens jobb bättre än läraren själv och de ämnen som det undervisas i på skolan är så löjligt enkla att det bara är larvigt - sådant kan ju alla. Vad har förresten läraren för rätt att ställa krav på att eleverna ska stava rätt eller kunna något alls. Det är väl ändå för mycket...

Tiden är fortfarande ur led...

Snö och is försvann och inte saknar jag dem. Nu regnar det igen. Ett riktigt, strilande, trummande regn, som hållit på hela dagen. Molnen ligger tjocka över landet och ljuset försvann vid tretiden, men innan dess hann jag ut och botanisera lite med kameran.

Idag är det den sjunde november och min kaprifol blommar fortfarande! Nya gröna blad har den skjutit och en och annan blomklase kan man hitta. Jag kan inte tänka mig en bättre vinter! Tänk om vi kunde få ha det såhär ända till våren...

December - ljus eller mörker?

Så var november till ända och vi störtade oss modigt in i december. Årets sista månad och själva slutspurten på 2007. Snart är det nytt år - IGEN!

Jag vet inte hur det kommer sig - det var ju alldeles nyss det blev 2007. 2006 varade en evighet, men 2007 sprang förbi. Kan det vara att jag somnade och sov för länge...

Några veckor kvar av tilltagande mörker och sedan vänder det och går mot ljus och värme igen. Fast man kan undra så här i adventstider - ÄR december verkligen en mörk månad? Stjärnorna och ljusen glittrar i alla fönster, staden är pyntad och alla trädgårdar dignar under ljusslingor och annan illumination. Är detta årets mörkaste månad? Brukar det inte kännas ännu mörkare i januari när hela härligheten åkt ner igen?

Men det är det inte! I januari har året vänt och blivit ljusare igen. Sakta, sakta - dag för dag blir det ljusare. Snart blir det vår!