Idag kunde ha blivit min sista dag i livet... Jag är fortfarande förvånad över att leva, även om chocken väl inte riktigt lagt sig än.Hela dagen har varit ett enda långt rusande från det ena till det andra - mellan en massa saker som alla måste göras i rätt ordning och i vissa fall på bestämda tider. Det vill säga den sorts upplägg som är som hämtat från en av mina värsta mardrömmar. Jag var inne på upploppet och skulle för andra gången sätta mig i bilen för att åka in till sonens skola för ett klassjippo där - jag skulle bara om brevlådan och hämta posten först, eftersom jag inte kunnat ta den tidigare, eftersom mina händer varit upptagna med matkassar och hundar... Det var mörkt och snorhalt på vägen, men Tara och jag halkade modigt iväg och konstaterade att grannens nya vägbelysning räckte gott för att hitta till brevlådan.
Posten bärgades och vi halkade tillbaka mot bilen. Mötande bilar såg oss väl och saktade farten, fast jag glömt fästa reflex på nya vinterjackan. Men så kom det en bil till i kurvan och han höll för hög fart. Han kom långt ut på vänsterkanten (nära min bil) och när han skulle räta upp igen fick han sladd.
Där står jag på vägrenen med min hund och ser en bil komma kasande sidledes rakt mot mig. Tiden stannade, som den gärna gör i sådana situationer, och jag såg bilen sakta närma sig medan hjärnan arbetar för högtryck: Kommer den att träffa oss? Vilken riktning tar den? Hinner jag kasta mig undan? Vart ska jag ta vägen?
Men så får föraren något slags väggrepp, för hans bil avbryter sin sladd och slänger åt andra hållet istället, snurrar runt och med oerhörd grace rusar den rakt in i bergväggen med ett brak - lyfts sakta upp i luften och landar med ett brak åter mot berget. Stillhet. Tiden blir normal igen och jag ser att det ryker ur bilen och att föraren är märkvärdigt stilla.
Tara och jag halkar fram och försöker få kontakt med mannen vid ratten och sakta tar han sig ur och försäkrar att han inte är skadad, men det syns lång väg hur chockad han är. Dessbättre kommer en stor stadig bil som hjälper till att få upp honom ur diket, men på vägen in mot stan inser jag hur chockad JAG blivit. Vi får se om jag kan somna nu ikväll och om jag kommer att återvända dit till vägrenen med en hasande bil på väg mot mig med sidan först. Jag undrar hur det kommer att sluta den gången...
Posten bärgades och vi halkade tillbaka mot bilen. Mötande bilar såg oss väl och saktade farten, fast jag glömt fästa reflex på nya vinterjackan. Men så kom det en bil till i kurvan och han höll för hög fart. Han kom långt ut på vänsterkanten (nära min bil) och när han skulle räta upp igen fick han sladd.
Där står jag på vägrenen med min hund och ser en bil komma kasande sidledes rakt mot mig. Tiden stannade, som den gärna gör i sådana situationer, och jag såg bilen sakta närma sig medan hjärnan arbetar för högtryck: Kommer den att träffa oss? Vilken riktning tar den? Hinner jag kasta mig undan? Vart ska jag ta vägen?
Men så får föraren något slags väggrepp, för hans bil avbryter sin sladd och slänger åt andra hållet istället, snurrar runt och med oerhörd grace rusar den rakt in i bergväggen med ett brak - lyfts sakta upp i luften och landar med ett brak åter mot berget. Stillhet. Tiden blir normal igen och jag ser att det ryker ur bilen och att föraren är märkvärdigt stilla.
Tara och jag halkar fram och försöker få kontakt med mannen vid ratten och sakta tar han sig ur och försäkrar att han inte är skadad, men det syns lång väg hur chockad han är. Dessbättre kommer en stor stadig bil som hjälper till att få upp honom ur diket, men på vägen in mot stan inser jag hur chockad JAG blivit. Vi får se om jag kan somna nu ikväll och om jag kommer att återvända dit till vägrenen med en hasande bil på väg mot mig med sidan först. Jag undrar hur det kommer att sluta den gången...
