Det är underligt att åren går så fort nu förtiden. Inte kan det varit tolv månader sedan det var nyår senast...
Veckorna har länge känts som om de bara haft måndagar och fredagar, men ska nu året börja rasa iväg också. Ja, det är väl bäst att smida medan järnet är i alla fall halvljummet, för snart är man så gammal att man inte orkar lyfta hammaren längre.
När jag gick i skolan hade vi en kalender som såg ut som ovan (fast snyggare) - januari uppe i vänstra hörnet och så sommaren i "nedförsbacken" och hösten på nedre raden. Jag tyckte det var en bra bild och den har levt kvar hos mig som en symbol för hur året framskrider. Sommaren bara faller man genom och med god fart rusar man genom hösten. Farten räcker till att kasta en upp mot krönet i januari, men sedan tar det tvärstopp. Som när man springer och är dötrött när man når ett backkrön. Mjölksyra i alla muskler och luften skramlar i lungorna. På något vis lyckas man stappla vidare och snart nog blir det flyt igen.
Precis så är mina år. Nu väntar mjölksyra och andnöd, men jag klarar av det för jag vet att med varje steg blir det ljusare och jag kommer allt närmare sol och värme. Det finns inget i världen som går att jämföra med den där känslan av att våren smyger genom skymningen. Hoppas det finns en hållplats där så detta framrusande tåg stannar och jag kan få gå av och suga i mig.
