Jul i vårt hus...

22 december

Pingviner...

Vid härdens eld jag tänker på
att världen är så grann
på fjärilar och blommor små
i somrar som försvann

På gula löv och spindelväv
i höstar år från år
med morgondimma silversträv
och vinden i mitt hår

Vid härdens eld min tanke går
till hur sig världen ter
när vinter ej mer följs av vår
en vår mitt öga ser

Ty ännu finns i världen rund
så mycket vackert kvar
och varje vår och varje lund
sin egen grönska har

Vid härdens eld jag tänker på
det folk som levde förr
och dem som i en värld skall gå
som stängt för mig sin dörr

Men medan så jag tänker på
den tid som fanns förut
jag lyssnar efter fötter små
och röster vid min knut

J.J.R. Tolkien (i Ohlmarks översättning)

Nu är det gott att leva...

Här bor jag - precis så här inbäddat i grönska är mitt hus nu i juli månad.



Det finns ingen riktig gräns mellan natur och kultur, utan allt får mötas i en skön blandning. Jasmin, liljor och daggkåpa tillsammans med hundkex, ormbunkar och hassel.



Bakom denna grind finns alla vi som bor ihop. Här syns några av oss..

Nionde maj

Idag hördes minsann göken för första gången i år. Och nog var det en östergök denna gång och inte en norrgök...

Grönska

Idag är utan tvivel björkarna på tomten gröna. På andra ställen har jag sett grönska i en veckas tid, men idag är mina egna träd gröna. Nu börjar det...

Bemärkelsedag

Idag var det en bemärkelsedag - idag tändes lampan vid dammen för första gången.

Lampan är soldriven och när ljuset inte räcker till blir det inget ljus i lampan. Men idag gick den igång på lägsta effekt. Inte mycket men en klar signal om att ljuset återvänder. Det blir en vår igen...

Nytt år

Det är underligt att åren går så fort nu förtiden. Inte kan det varit tolv månader sedan det var nyår senast...

Veckorna har länge känts som om de bara haft måndagar och fredagar, men ska nu året börja rasa iväg också. Ja, det är väl bäst att smida medan järnet är i alla fall halvljummet, för snart är man så gammal att man inte orkar lyfta hammaren längre.

När jag gick i skolan hade vi en kalender som såg ut som ovan (fast snyggare) - januari uppe i vänstra hörnet och så sommaren i "nedförsbacken" och hösten på nedre raden. Jag tyckte det var en bra bild och den har levt kvar hos mig som en symbol för hur året framskrider. Sommaren bara faller man genom och med god fart rusar man genom hösten. Farten räcker till att kasta en upp mot krönet i januari, men sedan tar det tvärstopp. Som när man springer och är dötrött när man når ett backkrön. Mjölksyra i alla muskler och luften skramlar i lungorna. På något vis lyckas man stappla vidare och snart nog blir det flyt igen.

Precis så är mina år. Nu väntar mjölksyra och andnöd, men jag klarar av det för jag vet att med varje steg blir det ljusare och jag kommer allt närmare sol och värme. Det finns inget i världen som går att jämföra med den där känslan av att våren smyger genom skymningen. Hoppas det finns en hållplats där så detta framrusande tåg stannar och jag kan få gå av och suga i mig.