Den första dagen avklarad... Lika illa som jag befarat och kanske lite till. Magen satte sig genast på tvären och alla jävlar inombords vaknade till liv. Så här kan jag inte ha det!Visst brukar det alltid vara värst de första dagarna/veckorna och sedan lugna ner sig, men jag undrar om det är värt att utsätta sig för detta i år efter år. Min far var likadan inför skolstart, minns jag och han härdade ut hela sitt yrkesverksamma liv, men måste det vara så?
Jag gick just och tänkte på det på kvällspromenaden. Livet är vad som drabbar en när man är upptagen med annat. Livet är en enda lång rad av vardagar - en kedja eller ett pärlband, beroende på vilken sorts dagar det är. Om jag vantrivs med mina vardagar så innebär det ju i förlängningen att jag kommer att ha vantrivts med mitt liv...
Kanske är det för mycket begärt att man ska trivas med sitt liv. Kanske är det för höga krav att jag i min yrkesutövning ska få uppleva uppskattning för det jag gör. Kanske är det så här för alla andra också. Men det gör det ju inte ett dugg bättre...
